Att ta bilder

Eftersom jag jobbar med att fotografera så blir det ganska naturligt att man har med sig en kamera. Men även jag föll till föga och lämnade mina tunga systemkameror hemma till förmån för en mobiltelefon. Jag provade med lite olika kompaktkameror, men ingen höll måttet. Bilderna blev suddiga när jag försökte använda de som var vädertätade, och när jag köpte de som var riktigt bra så blev de både dyra och känsliga.
Sedan kom Nikon 1 AW1. Det är en en vattentät (ner till 15 meter), slagtålig (från två meter) och väderbeständig (klarar garanterat -10° med full funktion) kamera, som dessutom kan byta objektiv. Det senare är ingen jättegrej, för det finns bara två objektiv som är gjord för AW1, även om den kan använda alla Nikon 1-objektiv men då förlorar alla sina tuffa egenskaper.
Så normalt sett köper du den med en 11-27,5 zoom, vilket motsvarar cirka 30-75 mm på en 35 millimeterskamera. Det här objektivet är naturligtvis ingen jättezoom, men får jobbet gjort i de flesta lägen. Och jag ska inte bli alltför teknisk i den här bloggen. Ni som är insatta i kameror kan säkert leta rätt på mer fakta eller tester på nätet och alla andra kommer att tröttna på att läsa.

Kanske den mest underskattade kameran någonsin.

Istället ska berätta hur otroligt förvånad jag är över att inte fler har en AW1. Den klarar de tuffaste äventyren och i princip alla väder, och tar dessutom grymt bra bilder. Visst, om du bara tänker publicera saker på Instagram behöver du aldrig fundera över att byta ut din mobilkamera, men jag har gjort många förstoringar från min AW1 och de håller mycket hög kvalitet i 40x30 cm.
Akilleshälen är när ljuset börjar bli dåligt. Om du då inte kan öka slutartiden, utan är tvungen att höja ISO över 400, så blir bilderna brusiga. Det är inget som ett bra bildredigeringsprogram inte kan fixa, i alla fall upp till 800 ISO, men tyvärr blir det så med en mindre bildsensor.
Normalt dagsljus är dock inga problem, och jag har även experimenterat med ett litet fickstativ och riktigt långa slutartider på ISO 160 med bra resultat.
Så numera är i princip alltid AW1:an med om det ska bli tuffa tag och äventyr. Jag har naturligtvis andra kameror också, och två av dem är andra modeller av Nikon 1 som blivit lite av ett favoritsystem faktiskt. Men som äventyrskamera är AW1 helt unik idag och saknar allvarliga konkurrenter, ändå är det knappt någon som hört talas om den och Nikon själva verkar heller inte tro på den.
I princip alla bilder i Den ofrivilliga friluftsbloggen är tagna med AW1:an, de flesta av dem skulle gå att dra som affischer. Jag behöver aldrig fundera på hur jag packar den eller under vilka omständigheter jag ska använda den, därför är den alltid med, därför tar jag bilderna med den istället för en telefon och eftersom det är den jag tar bilderna med så är den bäst. Ja, ni fattar hur jag menar.
Så gör er själva, era barn och alla andra en tjänst. Köp en bra och ändamålsenlig kamera och ta bilder med den istället för med mobilen, er framtid kommer att tacka er. Och ni behöver inte köpa en AW1, men jag gjorde det och hittar ärligt talat ingen annan kamera som gör samma jobb.

Att gå på skidor

När jag var liten, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, åkte vi varje vinter till Lofsdalen för att gå på tur. Oftast till Solgropen, en 1,6 kilometer lång prövning för en mycket envis treåring som faktiskt tog sig hela vägen på egna skidor (till övriga familjens stora förtret eftersom det gick så långsamt). Väl där så slappade och solade mina föräldrar, medan jag och min syster åkte medhavd pulka, byggde snögrotter eller roade oss på något annat vis i snön. Och så höll det på tills jag var typ åtta år, varje vinter, men sedan hände något.
1975 och -76 tog Ingemar Stenmark Sverige med storm och alla skulle åka slalom. I samma veva började de bygga den första riktiga liften i Lofsdalen och snart hade man skapat ett helt liftsystem och vi glömde snabbt bort Solgropen till förmån för Lången, Tvären och Toppen.
Vi flyttade även upp till Lofsdalen när jag var tolv, dels för att pappa startade sin elfirma och drog el i alla nybyggda stugor, dels för att han faktiskt kom därifrån och hela familjen trivdes så bra där.
Kort sagt blev det väldigt mycket utförsåkning för min del fram till att jag var runt 25, sedan dog det ut. Dels hade livet tagit mig mot helt andra intressen, dels hade jag på allvar tröttnat på att åka upp i en lift och ner i en backe, upp i en lift...
När sedan mina egna barn blev stora nog började jag naturligtvis åka slalom med dem, det föll sig naturligt, och även om det för min egen del blev mest att kasa omkring med dem så uppskattade jag ändå möjligheten till att göra det tillsammans med dem.
Men riktigt kul blev det aldrig. Jag mindes min egen barndom och turerna till Solgropen eller upp på Sömlingshågna och började undersöka olika alternativ för längdskidåkning. Visst hade det varit kul med en riktig längdskidåkningsutrustning, med antingen diagonal eller skateprylar, men det låg inte rätt i tiden för mig.
Bestämde mig nästan för en fjällskida med tillhörande pjäxor, eftersom det skulle passa med hela "åka-ut-på-fjället-med-familjen-konceptet", men jag var ändå tveksam. En fjällskida är egentligen exakt det vi åkte på när jag var barn, men då var det rena träskidor som man fick tjära och sedan lägga fästvalla på, om man ville. Dessa skidor "gick" man på, och i bästa fall gled man utför.
Min bror hade då börjat prata om "randonee", som är en stor grej i Norge där han bor. Han var själv sugen på konceptet, men hade som småbarnspappa valt att investera i en vanlig alpin utrustning. Jag började läsa på och bestämde mig ganska snabbt för att detta nog var grejen för mig.

På väg upp mot Elgåhågna.

Randonee kommer från Alperna och betyder såvitt jag förstår "topptura". Utrustningen var från början en hårdare läderpjäxa och en kabelbindning där hälen kunde låsas mot skidan så att det blev en slags slalomskida. 
Hur skidorna såg ut vet jag inte riktigt, men jag antar att man tidigt började använda stighudar eller att det ingick i konceptet från början. Idag är i alla fall konceptet väl utvecklat med speciella och lätta skidor, stighudar, specialbindningar samt specialpjäxor som ibland fungerar på vanliga slalomskidor också.
Du spänner alltså på stighudarna under skidorna, sätter fast pjäxan i frambindningen och låter hälen vara lös. Sedan öppnar du leden till pjäxans skaft så den flexar och börjar gå. Återigen så är det väldigt lite av en glidfas med detta koncept, utan du går på skidan. När det sedan är dags att vända neråt tar du av stighudarna, låser hälen med bakbindningen och pjäxans skaft, och voíla! så har du en lössnöskida.

Inte så mycket snö på fjället, vilket är typiskt för våra
 breddgrader.

Via min alldeles egna outdoorspecialist MestUte i Eskilstuna, som visserligen inte säljer skidor men som själva (såklart) åker randonee så lyckades jag få tag på en vettig utrustning. Totalt betalade jag i storleksordningen 20 000 spänn för den, så tro inte att jag är sponsrad, men jag tog det som min egen 50-årspresent. Det blev Dynafit Dhalaugiri skidor och TLT Radical ST 2.0 bindningar och La Sportiva Spectre pjäxor (2.0 i länken). Dynafit är för övrigt lite av den moderna randoneeåkningens uppfinnare tack vare sitt bindningssystem och en stor aktör i en än så länge ganska liten sport. Länkarna till prylarna är bara för att ni ska se vad det är för något, jag tjänar inga pengar på att ni klickar på dem eller köper dem på någon speciell affär om ni är intresserade.

Det blåser riktigt hårt på kalfjället.

Detta uppfanns och är som sagt stort i alperna, och en av orsakerna kan vara att det är så brant där att det som används som fjällskida här hade varit helt odugligt där. Stighudarna ger nämligen ett grymt fäste och du kan gå rakt upp för backar du aldrig skulle klara med hela skidorna nerkletade med klister.
Och självklart kommer även "alpin skidåkning" från alperna, så att kombinera dessa två känns ganska naturligt. I Norge utvecklade man telemarksåkningen istället, och i Sverige fick Stenmark...Sedan kom naturligtvis telemarksåkningen, snowboard och allt annat hit också, men inte rando.
Och anledningen enligt de förståsigpåare jag känner är att det är alldeles för mesiga fjäll i Sverige. Dessutom är puderåkning en mycket sällsynt vara, så det har liksom aldrig fått fäste här. Detta visade sig vara sant i bemärkelsen att det fanns oerhört litet utbud av affärer som sålde rando-grejor. Några butiker hittade jag, men informationen var alltför knapphändig för att någon nybörjare skulle våga köpa över nätet tror jag.

Dags att ta bort stighudarna och få lite skön åkning utför.

Men som sagt, efter lite telefonsupport så blev det det här, plus Black Diamond Traverse stavar och en lite annat. Just det, lavinutrustning, med sändare, sond och spade är lite av krav när du håller på med detta. Frågar du mig är det dessutom ett smart krav. För min del innebar köpet av utrustningen att jag blev inbjuden till en topptur med Grönklitt som bas och sedan dagsturer på norska sidan mot Elgåhågna och Båthusberget. Jag var i ganska uselt skick när vi gav oss av, med en riktig dagisförkylning i kroppen, och var inte särskilt pigg efter uppstigningen första dagen till Elgåhågna.
Och nej, det är ju inte som Alperna, men 600 höjdmeter på knappt fem kilometer tar ändå ut sin rätt i alla fall på mig där och då. Vänliga kamrater såg dock till att jag inte hade för dåligt samvete för att jag sinkat dem.

On top of the world.

Nedfarten bestod först av vindpinad snö, sedan av kramsnö så det var kanske inte jättehäftigt att ta sig ner. Men för mig var det skitsamma. Detta var den vuxna versionen av mig som tre- och fyraåring när jag gick på skidor och var alldeles för envis för att sitta i pappas dragpulka och åka till solgropen.
Jag provade sedan i Lofsdalen att bara ge mig av från mamma och pappas hus vid sjön och ta mig upp på fjället via skoterleden. Det gick alldeles utmärkt, och när jag vände var jag inte alls långt från Solgropen.
Naturligtvis är skidor, bindningar och pjäxor betydligt tyngre än motsvarande fjällskida med tillhörande utrustning skulle vara. En modern fjällskida är dessutom betydligt enklare att diagonalåka med och få till en glidfas, men för min del spelar det ingen roll. Jag behöver inte ha bråttom uppöver. Går det en eller ett par kilometer i timmen långsammare så är det ok. Den stora skillnaden blir ju att jag faktiskt inte bara behöver sikta på att överleva utför, utan kan njuta då också.

Det blir en skön kombo av fjälltur och lössnöåkning, som
enligt mig är oslagbar. 

Provade naturligtvis att åka i slalombacken också, och på morgonen när det var riktigt isigt och nypistat gick det inget vidare i de svarta backarna, men sedan fungerade det bra. På eftermiddagarna när sockersnön kom var jag däremot kung och hade roligare än alla andra tillsammans tror jag.
Så för mig handlar randonee i första hand om att jag tar mig ut på fjället för egen maskin. Visst, det är kul att susa nedför, men det jag i första hand njuter av är att bara befinna mig i fjällvärlden och faktiskt röra mig så långsamt att jag hinner ta in den och njuta av den. Det var något jag saknade när jag bara åkte i en slalombacke, något jag skulle saknat i ett preparerat skidspår och något jag definitivt aldrig fick uppleva från en snöskoter.
Så jag har hittat hem när det gäller skidåkning, och hoppas många fler får möjlighet att upptäcka randonee i Sverige. Strunta i att fjällen är lite mesiga och njut av dem istället. Vill du kan du sedan gör utflykter mot Norge, Alperna, Klippiga Bergen, Anderna eller något annat coolt ställe, men svenska fjällen funkar bra också.

Den naturliga kopplingen

Jag har verkligen brottats med den här bloggen, kanske just för att hela min inställning till friluftsliv är så dubbel. Jag bor ju "mitt i spenaten", om jag går 20 meter från dörren så är jag i skogen och jag ser inga grannar från verandan. Så varför ska jag ut och tälta eller vandra?

En god vän sedan många år är urstockholmare och har länge varit engagerad i scouterna via sina barn. Där träffade han likasinnade pappor, som då gjorde lite sidoutflykter och jag blev inbjuden.
Och jag kan säga rakt av att jag var mycket frestad att hänga på, men tröskeln var för hög.

Orsaken var att jag inte var bekväm med konceptet. För konceptet är "storstadsbo ger sig ut med tält och coola prylar för att uppleva naturen". Jag är inte storstadsbo. Jag hade inte coola prylar (det har väl ändrat sig lite nu). Jag (intalade mig att jag) behövde inte uppleva naturen från en lägerplats när jag kunde ta en köksstol och sätta mig på gräsmattan och uppleva samma sak.

Och detta är sant alltihop, utom det sista argumentet då. Jag hade nämligen en längtan att komma ut och hitta en avslappnad relation till naturen. Varför? Ja, som lantis handlar relationen till naturen väldigt mycket om olika former av prestation. Vi plockar blåbär, lingon, svamp och annat, jag jagar och fiskar. Vi bygger hagar för våra djur, fäller träd för vinterns ved osv. Men att bara vara...

Och för några dagar sedan fick jag faktiskt svaret på detta. Jag gjorde research för en artikel om grön rehabilitering och ringde för att tala med Patrik Grahn, professor vid Institutionen för arbetsvetenskap, ekonomi och miljöpsykologi, som forskat om just detta. Behandlingsformen som kallas Grön Terapi går ut på att man låter människor med stressrelaterade sjukdomar befinna sig i olika "grön rum" och miljöer i både trädgårdar, parker eller ute i skogen.

Och det vet ju alla som gått en skogspromenad att det påverkar oss positivt på olika sätt, men hur? I USA finns det en nästan 100 år lång tradition av att behandla olika stressrelaterade sjukdomar, inte minst PTST, med hjälp av naturupplevelser och trädgårdar men däremot väldigt lite forskning på området.

Att tälta i november kan verka som en dålig idé. Det är mörkt, trist, ganska kallt (kom snö på natten)  men var faktiskt en fantastiskt trevlig upplevelse. Kanske för att vi blev så "instängda" i den mörka naturen och avskärmade från allt annat. 

Patrik Grahn snubblade över det här när han jobbade som landskapsarkitekt på Lunds kommun och skulle utvärdera behovet av parker i stadsmiljön. Helt plötsligt insåg han hur människor använde parkerna för att barn skulle bli lugnare, eller äldre med demens skulle minnas bättre. Hur kom det sig? Och gick det att belägga rent vetenskapligt?

Det visade sig att det gick. Kanske inte exakt hur det går till, inte än i alla fall, men en mängd studier gav exakt samma svar. Inte minst Patrik Grahns egna studier på Alnarp, där de skapat en terapiträdgård som under flera år tagit emot människor med olika stressrelaterade sjukdomar, ger ett mycket tydligt svar. Naturen läker oss.

Och nu är jag kanske inte trasig i den bemärkelsen, men jag tror inte heller att det är det som är grejen. Naturen påverkar oss helt enkelt på en rad olika sätt, därför att våra hjärnor är programmerade att relatera till den, söka skydd och föda genom den och interagera med den på så många olika sätt.

Just nu läser jag Karin Bojs bok "Min europeiska familj, de senaste 54000 åren". Karin Bojs är vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter, och sammanfattar egentligen den forskning som finns om oss européer, hur vi kom hit och hur vi levt fram till nu, genom att undersöka sitt eget DNA. Mycket intressant och spännande bok, dessutom välskriven.

Här framkommer en del intressanta saker även ur denna aspekt. Vi moderna människor, även om vi räknar ett par tusen år tillbaka i tiden och klumpar ihop det till en egen tidsålder, har bara befunnit oss här en kort period. Det finns mänskliga kulturer som levt i tiotusentals år här i Europa med omnejd. Oftast mer nomadiska kulturer, som följt bytesdjur, årstider eller något annat.

En intressant detalj är att dessa släktingar till oss ville ha sydvästläge med utsikt över vatten när de valde lägerplats, precis samma läge som idag är mest attraktivt för lägenheter och tomter när vi moderna människor ska välja "lägerplats".

Och vi kan väl konstatera att vi i alla fall under 53000 år har levt i symbios med naturen i Europa och innan dess i Afrika. Kort sagt, hur långt bakåt vi räknar beror på hur vi väljer att se på oss själva som varelser, men modern vetenskap visar att vi har djupare och starkare band till naturen än vad vårt intellekt kanske uppfattar eller förstår.

Vårt välbefinnande är alltså knutet till naturen på ett plan än så länge svårligen låter sig beskrivas i ord, men där vi som biologiska varelser reagerar på naturen vilket kan läka oss eller bara skapa välbefinnande. Alltså behöver även jag som lantis umgås med naturen på naturens villkor, eftersom mitt övriga umgänge med den präglas av min moderna livsstil.

Och missförstå mig rätt. Att fiska, jaga eller plocka bär kan fylla exakt samma funktion. Det handlar nog mer om ifall man tillåter det att göra det eller inte. Men när man sitter på en lägerplats i skogen och faktiskt inte kan göra något annat än att stirra in i den öppna elden, ja då tar urmänniskan i oss över på ett naturligt sätt, anknyter till naturen runt oss och den livgivande elden och gör oss hela.

Och jag ska villigt erkänna att jag varit ganska nedlåtande mot den här hipsterflugan med bushcraft. För en väldigt pragmatisk människa som mig, som gjort upp eld i spöregn sedan innan jag var tonåring, så kändes det väldigt "vildmarksliv för folk på Södermalm". Ytterligare en påhittad upplevelsegrej för att fylla deras tomma själar. Men jag har tänkt om.

Bushcraft kan vara den mest tydliga kopplingen till vår önskan att förena oss med vårt ursprung som finns idag. Och jag tror att det faktiskt är precis det det handlar om, även om de som buschcraftar inte alltid är så medvetna om det kanske.

Så där har ni det jag tror är förklaringen till varför jag, som bor flera mil från närmaste gatlykta, faktiskt vill ta mitt tält och ge mig ut i skogen. En önskan jag därmed tror att jag i någon bemärkelse delar med alla människor på denna jord. Därifrån skulle vi då kunna utveckla detta mot hur vi bäst ska bo och leva, eller varför vi förstör den natur som vi är kopplade så starkt till, men det får i så fall bli en annan blogg.

Min morakniv

En samling moraknivar i kronologisk ordning från vänster och framåt i tiden.
Foto: Morakniv AB

Som dalmas född på 60-talet har jag en i princip livslång relation till moraknivar och det var först som vuxen som jag insåg att det egentligen var minst två olika företag som tillverkade moraknivar och historiskt sett betydligt fler. Men det är ju svårt för mig att veta om det beror på just den geografiska närheten till Mora, eller om det var så för alla som växte upp på 70-talet och gillade att tälja, bygga kojor, fiska och allt som man nu gjorde med sin kniv och att det i princip alltid var en morakniv. Men för mig var det definitivt så.
Jag har exempelvis ett gigantiskt ärr på vänster lår efter att en vass morakniv gick igenom både pinne och byxa i ett försök att tälja. Något sjukhusbesök blev det dock aldrig eftersom ordet curla endast användes om snurrande stenar på is i någon obskyr sport ingen hade hört talas om. Däremot en utskällning för de förstörda byxorna.

Nya Eldris tillsammans med en gammal morakniv från Frosts, med kniv-
slida i Vulkanfiber, förmodligen från 50-talet.

Min bror fick däremot åka till sjukhus när han drog av senan i lillfingret efter att ha huggit fast en kniv i ett träd. Men oavsett vilket, var det aldrig tal om att vi inte skulle få använda knivar.
Så moraknivar var en del av vår barndom. Jag vet som sagt inte hur många som upplevt samma sak med just en morakniv, men jag tror de flesta som är födda innan 1980 i alla fall har samma erfarenhet från sin barndom och säkert många därefter också, kniven var en av de käraste och mest använda ägodelar man hade.
Om man sedan undrar över just fenomenet ”morakniv”, som egentligen syftar mer på en typ av kniv än på ett specifikt märke så handlar det nog mycket om att det var en enkel, billig och bra kniv som därför blev just använd väldigt mycket. De flesta hade nog en finare kniv som låg i en byrålåda och bara användes vid speciella tillfällen, medan morakniven var med överallt och användes till allt, till saker som inte knivar borde användas till och kunde sedan enkelt slipas upp igen.
Min pappa, som var elektriker, hade alltid två hängandes i knapparna över höger bröstficka i sina hängselbyxor. Den ena var vass och den andra en ”skräpkniv” som kunde användas till allt. Kort sagt har morakniven alltid varit använd, därför otroligt populär.

Erik Frost i mitten, tillsammans med sina anställda i åkdonsfabriken som
ligger bakom gruppen. Foto: Morakniv AB

Och historien om varumärket Morakniv börjar 1891 när Frost-Erik Ersson återvände från Amerika, där han hade varit skogshuggare i fyra år. Väl hemma i Östnor, som är en by precis norr om nuvarande Mora, startade han en ”åkdonsfabrik” där han tillverkade kälkar, trillor och mycket annat men även knivar för fabrikens egna behov. Knivarna var därför enkla och gjorda för att arbeta med.
Och även om det fanns fler tillverkare av knivar i Mora (historien om varför just Mora är som Dalarnas eget Gnosjö på ett sätt och tvärtom på ett annat sätt är också mycket intressant) så är det framför allt två knivfabriker som vi kanske minns, Frosts och KJ Eriksson. Utöver det har det funnits många mindre knivtillverkare, samt även FM Mattsson som idag enbart tillverkar kranar.
Men redan 1867 finns det bevis på att man tillverkade knivar för försäljning kring Mora. Krång-Johan Eriksson står bakom KJ Eriksson, och han började sin tillverkning tillsammans med Lok-Anders Mattsson, som i sin tur blev ursprunget till FM Mattsson när kompanjonerna delade på sig. För den verklige kniventusiasten är moraknivar från förra sekelskiftet ett eldorado av olika tillverkare, men också olika entreprenörer som köpte in knivblad från andra och satte sina egna stämplar på dem.
Och det går inte att berätta historien om morakniven utan att nämna sadelmakaren Rombo-Anders Ström. Han försåg nämligen alla knivtillverkarna i Östnor med omnejd med knivslidor tillverkade i kraftigt läder. En dag lade han dock märke till sonens Unica-box i vulkanfiber och fick en idé. Han tog helt enkelt och skar ut en del ur Unica-boxen, lade det i blöt och pressade sedan materialet i samma pressverktyg som han använde till sina läderslidor.

Knivslipning som det gick till i början av förra seklet.
Foto: Morakniv AB

Detta fungerade alldeles utmärkt som slidmaterial och han kunde därmed tillverka knivslidor till halva kostnaden jämfört med de i läder. 1913 uppgick denna tillverkning till 13 000 knivslidor, och till 1915 hade detta ökat till hela 48 000! Tillverkningen i Ströms Knivslidsfabrik lades ned 1956, eftersom tillverkningen av liknande knivslidor då gjordes av flera knivtillverkare.
I modern tid har Frosts, KJ Eriksson samt FM Mattsson tillverkat moraknivar, alla tre hemmahörande i byn Östnor som numera också är ett stort industriområde. KJ Eriksson köpte sedermera upp FM Matssons knivtillverkning, via en omväg över Moraknivar AB i Färnäs, som ligger precis öster om Mora. Företaget gick dock i konkurs innan affären blev klar och KJ Eriksson köpte helt sonika konkursboet via bulvan. Innan dess hade FM Mattsson vägrat sälja till KJ Eriksson eftersom de också drev krantillverkning i AB Moraindustri, sedermera Mora Armatur, och därmed var en konkurrent.
1976 kom den första kniven med plastskaft, efter att knivslidan blev i plast på 1960-talet. Det var KJ Eriksson som introducerade modell 510, som därmed kunde tillverkas enklare, snabbare, billigare och utformas mer ergonomiskt. Nästan 30 år senare kultförklarades i USA bland friluftsmänniskor som ”den ultimata överlevnadskniven” och tidningen ”Field & Stream” kallade den kort och gott för ”The Wilderness Blade”. Och anledningen är egentligen densamma som från början gjorde morakniven så populär, det handlar om en billig, enkel, vass kniv som är gjord för att användas. Du ska helt enkelt slita ut en morakniv och då ha råd att köpa en ny.

Den klassiska 510:an i ny tappning.

Nästa milstolpe i moraknivens historia infaller nästan samtidigt som 510:an kultförklaras i USA. Under postindustrialismens allt tuffare klimat för tillverkningsindustri fattar till slut de två kvarvarande knivtillverkarna i Mora beslutet att gå samman. 2005 lanseras det gemensamma företaget Mora of Sweden, detta efter att KJ Eriksson 2002 hade förvärvat aktierna i Frost Knivfabrik och där sedan bröderna Brask sålde resterande aktiepost 2005.
Då jobbade man med varumärkena Morakniv, Frosts Mora, samt Mora Ice för isborrarna. All annan verksamhet hade då också avyttrats för att fokusera på knivar och isborrar. Och redan 2005 ville man heta Morakniv AB, men det godkändes inte då av Patent och Registreringsverket, varför företagets namn blev Mora of Sweden AB. Även Morakniv som varumärke hade problem med att bli godkänt av myndigheter, eftersom det faktiskt snarast är ett begrepp. Men 2009 gav de med sig och varumärket Morakniv föddes.
Idag är de gamla familjeföretagen styrda av en extern styrelse och med en extern VD, även om flera familjemedlemmar fortfarande arbetar i företaget. Och även om just 125 år kanske inte något speciellt att fira som ålder, finns det ändå saker som gör att det i Mora of Swedens fall är värt att uppmärksamma.
Man skulle kunna säga att alla bitar äntligen fallit på plats ordentligt och den första serien helt nya knivar nu lämnar Östnor. Exempel på detta är den lilla äventyrskniven Eldris som fått otroligt mycket uppmärksamhet genom att bryta med bilden av hur en vildmarks- eller äventyrskniv ska se ut. Den har ett mycket kort blad och tanken är att du ska kunna hänga den runt halsen för att alltid ha den lättåtkomlig.
Morakniv försöker givetvis slå mynt av både den heta buschkrafttrenden samt sina rötter i norra Dalarna och döper därför knivarna numera efter byar i närområdet. I och med sina nya design och sitt nya tänkande går Morakniv in i nästa tidsålder med goda framtidsutsikter. Så förhoppningsvis kommer även mina barnbarn att kunna gå ut i skogen och tälja med moraknivar, liksom mina barn och jag gör idag.

De verkliga hjältarnas blogg

Den här bloggen kommer att vara en hängställe för alla oss som inte har möjlighet att vandra på Svalbard och kramas med isbjörnar, som inte orkar simma över Östersjön med en cykel på ryggen och sedan trampa till Peking. Eller blir nedsläppta från helikopter i Sahara, nakna och endast utrustade med en plastgaffel för att överleva i 90 dagar, eller klättrar upp på K2 innan lunch och tar Mount Everest på eftermiddagen.
Vi, alltså egentligen 99 procent av alla sysslar med friluftsliv, är kanske både fnissade åt och kraftigt underskattade.
Det är exempelvis Kalle som drömmer om en ny skaljacka för 4000 spänn men istället går och köper en storpack blöjor, välling och nya galonisar till barnen som växer alldeles för fort och en regnjacka på rea som får funka i skogen tillsammans med den gamla fliströjan.
Det är Stina, som tar bussen till ändhållplatsen med sina barn och går ner i skogen där för att leta lite kantareller och grilla lite korv.
Det är Pelle och Karin som letar grejor på Tradera och Blocket för att ha råd att komma iväg till Grövelsjön några dagar.
Det är Sten som drömmer om det stora äventyret, men inte kommer iväg eftersom han är en ansvarsfull person med familj.

Det är, kort sagt, alla vi som kämpar, gnetar och sparar för att vi längtar så otroligt mycket efter den där lägerelden med kaffepannan, det enkla, otvungna, stressbefriade som det faktiskt innebär att få vara ute i skogen, på fjället, i en kajak eller vad det nu är som vi längtar efter.
Och till skillnad från de där jag räknade upp i början av bloggen (ingen skugga må falla på dem, de vet bara inte vad "tufft" betyder) så är det vi alla som är de verkliga hjältarna.
Jag menar, hur många har inte känt att de borde få en OS-guldmedalj när de lyckats få iväg en treåring till dagis i tid trots att man försov sig? Eller när man lyckats betala alla räkningar och har 1500 spänn över att köpa mat för och sedan fixar det fram till nästa lön? Eller, när man som vi gjorde senast, bestämmer på fredagsmorgonen att vi ska dra till Tivedens Nationalpark på eftermiddagen, jobbar till lunch, kompar, packar barn, tre hundar plus alla grejor, kommer iväg och lyckas få tältet uppslaget innan mörkret. Min fru och jag gör inte "high fives" men där och då, när kaffepannan stod och puttrade på trangiaköket, så hade vi kunnat gjort en hel segerdans.
Och det som händer oss vanliga människor i det läget, det som aldrig verkar hända de där som är sponsrade och planerar sina resor minutiöst i ett år samt tränar upp sig innan de ger sig av, det är att vi glömde både tändare och tändstickor. Den för en gångs skulle nystädade bilen gav heller ingen hjälp. Av en ren tillfällighet hade jag dock lagt ner ett tändstål för 29.90 som jag impulsköpt när jag letade packremmar. Och kanske var det därför som vi ville göra en av mänsklighetens äldsta segerdanser, vi hade eld (nåja, gasollåga)!
Så om vi berättar lite om oss själva då i korthet. Familjen består av mig, min fru och vår dotter Mina som snart fyller fyra, helgbarnen Saga och Simon, tre hundar, tre katter, sex hästar och ett par får. Som ni förstår är vi lantisar och friluftslivet kommer därför av sig självt så fort vi öppnar dörren. Jag ska återkomma om skillnaden mellan lantisar och stadsmänniskor i ett inlägg längre fram.
Så skog och friluftsliv tillhör i många avseenden vår vardag. Vi har dock vanliga arbeten med de vanliga kraven på effektivitet och produktivitet.

När min fru fick nog av att jobba heltid som chef och dessutom läsa på heltid bestämde hon sig för att gå Camino Frances, eller Camino de Santiago de Compostela i Spanien och jag hängde på tillsammans med vår dotter. Hundarna fick stanna hemma. Ni kan läsa mer om den vandringen här.
När vi alla fall närmade oss slutet så insåg vi att vi ville fortsätta vandra i Sverige när vi kom hem, gärna längre sträckor och gärna med övernattningar. Då blir det ganska naturligt att man kommer in på tält, sovsäck, campinggrejor och allt det där. Det mesta hade vi redan, men alltefter som har vi kompletterat utrustningen med nya prylar eller bytt sånt som varit utslitet eller inte fungerat tillräckligt bra.
Det här bloggen kommer att handla mycket om prylar och våra äventyr tillsammans med dem, och det kommer att vara väldigt mycket om hur de fungerade under verkligt tuffa förhållanden! Jag menar, base camp på Mount Everest i all ära men våra grejor ska hålla för barn och hundar samt den hantering det innebär när saker måste stuvas undan, tas fram, fraktas och fixas med.
Förutom att jag de senaste 25 åren av mitt liv jobbat med att testa och analysera prylar så är det här tänkt som en väldigt vardagsnära friluftsblogg. Häng med oss på våra äventyr, låt dig inspireras, återkoppla och gör det som passar dig. Väl mött!