Min morakniv

En samling moraknivar i kronologisk ordning från vänster och framåt i tiden.
Foto: Morakniv AB

Som dalmas född på 60-talet har jag en i princip livslång relation till moraknivar och det var först som vuxen som jag insåg att det egentligen var minst två olika företag som tillverkade moraknivar och historiskt sett betydligt fler. Men det är ju svårt för mig att veta om det beror på just den geografiska närheten till Mora, eller om det var så för alla som växte upp på 70-talet och gillade att tälja, bygga kojor, fiska och allt som man nu gjorde med sin kniv och att det i princip alltid var en morakniv. Men för mig var det definitivt så.
Jag har exempelvis ett gigantiskt ärr på vänster lår efter att en vass morakniv gick igenom både pinne och byxa i ett försök att tälja. Något sjukhusbesök blev det dock aldrig eftersom ordet curla endast användes om snurrande stenar på is i någon obskyr sport ingen hade hört talas om. Däremot en utskällning för de förstörda byxorna.

Nya Eldris tillsammans med en gammal morakniv från Frosts, med kniv-
slida i Vulkanfiber, förmodligen från 50-talet.

Min bror fick däremot åka till sjukhus när han drog av senan i lillfingret efter att ha huggit fast en kniv i ett träd. Men oavsett vilket, var det aldrig tal om att vi inte skulle få använda knivar.
Så moraknivar var en del av vår barndom. Jag vet som sagt inte hur många som upplevt samma sak med just en morakniv, men jag tror de flesta som är födda innan 1980 i alla fall har samma erfarenhet från sin barndom och säkert många därefter också, kniven var en av de käraste och mest använda ägodelar man hade.
Om man sedan undrar över just fenomenet ”morakniv”, som egentligen syftar mer på en typ av kniv än på ett specifikt märke så handlar det nog mycket om att det var en enkel, billig och bra kniv som därför blev just använd väldigt mycket. De flesta hade nog en finare kniv som låg i en byrålåda och bara användes vid speciella tillfällen, medan morakniven var med överallt och användes till allt, till saker som inte knivar borde användas till och kunde sedan enkelt slipas upp igen.
Min pappa, som var elektriker, hade alltid två hängandes i knapparna över höger bröstficka i sina hängselbyxor. Den ena var vass och den andra en ”skräpkniv” som kunde användas till allt. Kort sagt har morakniven alltid varit använd, därför otroligt populär.

Erik Frost i mitten, tillsammans med sina anställda i åkdonsfabriken som
ligger bakom gruppen. Foto: Morakniv AB

Och historien om varumärket Morakniv börjar 1891 när Frost-Erik Ersson återvände från Amerika, där han hade varit skogshuggare i fyra år. Väl hemma i Östnor, som är en by precis norr om nuvarande Mora, startade han en ”åkdonsfabrik” där han tillverkade kälkar, trillor och mycket annat men även knivar för fabrikens egna behov. Knivarna var därför enkla och gjorda för att arbeta med.
Och även om det fanns fler tillverkare av knivar i Mora (historien om varför just Mora är som Dalarnas eget Gnosjö på ett sätt och tvärtom på ett annat sätt är också mycket intressant) så är det framför allt två knivfabriker som vi kanske minns, Frosts och KJ Eriksson. Utöver det har det funnits många mindre knivtillverkare, samt även FM Mattsson som idag enbart tillverkar kranar.
Men redan 1867 finns det bevis på att man tillverkade knivar för försäljning kring Mora. Krång-Johan Eriksson står bakom KJ Eriksson, och han började sin tillverkning tillsammans med Lok-Anders Mattsson, som i sin tur blev ursprunget till FM Mattsson när kompanjonerna delade på sig. För den verklige kniventusiasten är moraknivar från förra sekelskiftet ett eldorado av olika tillverkare, men också olika entreprenörer som köpte in knivblad från andra och satte sina egna stämplar på dem.
Och det går inte att berätta historien om morakniven utan att nämna sadelmakaren Rombo-Anders Ström. Han försåg nämligen alla knivtillverkarna i Östnor med omnejd med knivslidor tillverkade i kraftigt läder. En dag lade han dock märke till sonens Unica-box i vulkanfiber och fick en idé. Han tog helt enkelt och skar ut en del ur Unica-boxen, lade det i blöt och pressade sedan materialet i samma pressverktyg som han använde till sina läderslidor.

Knivslipning som det gick till i början av förra seklet.
Foto: Morakniv AB

Detta fungerade alldeles utmärkt som slidmaterial och han kunde därmed tillverka knivslidor till halva kostnaden jämfört med de i läder. 1913 uppgick denna tillverkning till 13 000 knivslidor, och till 1915 hade detta ökat till hela 48 000! Tillverkningen i Ströms Knivslidsfabrik lades ned 1956, eftersom tillverkningen av liknande knivslidor då gjordes av flera knivtillverkare.
I modern tid har Frosts, KJ Eriksson samt FM Mattsson tillverkat moraknivar, alla tre hemmahörande i byn Östnor som numera också är ett stort industriområde. KJ Eriksson köpte sedermera upp FM Matssons knivtillverkning, via en omväg över Moraknivar AB i Färnäs, som ligger precis öster om Mora. Företaget gick dock i konkurs innan affären blev klar och KJ Eriksson köpte helt sonika konkursboet via bulvan. Innan dess hade FM Mattsson vägrat sälja till KJ Eriksson eftersom de också drev krantillverkning i AB Moraindustri, sedermera Mora Armatur, och därmed var en konkurrent.
1976 kom den första kniven med plastskaft, efter att knivslidan blev i plast på 1960-talet. Det var KJ Eriksson som introducerade modell 510, som därmed kunde tillverkas enklare, snabbare, billigare och utformas mer ergonomiskt. Nästan 30 år senare kultförklarades i USA bland friluftsmänniskor som ”den ultimata överlevnadskniven” och tidningen ”Field & Stream” kallade den kort och gott för ”The Wilderness Blade”. Och anledningen är egentligen densamma som från början gjorde morakniven så populär, det handlar om en billig, enkel, vass kniv som är gjord för att användas. Du ska helt enkelt slita ut en morakniv och då ha råd att köpa en ny.

Den klassiska 510:an i ny tappning.

Nästa milstolpe i moraknivens historia infaller nästan samtidigt som 510:an kultförklaras i USA. Under postindustrialismens allt tuffare klimat för tillverkningsindustri fattar till slut de två kvarvarande knivtillverkarna i Mora beslutet att gå samman. 2005 lanseras det gemensamma företaget Mora of Sweden, detta efter att KJ Eriksson 2002 hade förvärvat aktierna i Frost Knivfabrik och där sedan bröderna Brask sålde resterande aktiepost 2005.
Då jobbade man med varumärkena Morakniv, Frosts Mora, samt Mora Ice för isborrarna. All annan verksamhet hade då också avyttrats för att fokusera på knivar och isborrar. Och redan 2005 ville man heta Morakniv AB, men det godkändes inte då av Patent och Registreringsverket, varför företagets namn blev Mora of Sweden AB. Även Morakniv som varumärke hade problem med att bli godkänt av myndigheter, eftersom det faktiskt snarast är ett begrepp. Men 2009 gav de med sig och varumärket Morakniv föddes.
Idag är de gamla familjeföretagen styrda av en extern styrelse och med en extern VD, även om flera familjemedlemmar fortfarande arbetar i företaget. Och även om just 125 år kanske inte något speciellt att fira som ålder, finns det ändå saker som gör att det i Mora of Swedens fall är värt att uppmärksamma.
Man skulle kunna säga att alla bitar äntligen fallit på plats ordentligt och den första serien helt nya knivar nu lämnar Östnor. Exempel på detta är den lilla äventyrskniven Eldris som fått otroligt mycket uppmärksamhet genom att bryta med bilden av hur en vildmarks- eller äventyrskniv ska se ut. Den har ett mycket kort blad och tanken är att du ska kunna hänga den runt halsen för att alltid ha den lättåtkomlig.
Morakniv försöker givetvis slå mynt av både den heta buschkrafttrenden samt sina rötter i norra Dalarna och döper därför knivarna numera efter byar i närområdet. I och med sina nya design och sitt nya tänkande går Morakniv in i nästa tidsålder med goda framtidsutsikter. Så förhoppningsvis kommer även mina barnbarn att kunna gå ut i skogen och tälja med moraknivar, liksom mina barn och jag gör idag.

De verkliga hjältarnas blogg

Den här bloggen kommer att vara en hängställe för alla oss som inte har möjlighet att vandra på Svalbard och kramas med isbjörnar, som inte orkar simma över Östersjön med en cykel på ryggen och sedan trampa till Peking. Eller blir nedsläppta från helikopter i Sahara, nakna och endast utrustade med en plastgaffel för att överleva i 90 dagar, eller klättrar upp på K2 innan lunch och tar Mount Everest på eftermiddagen.
Vi, alltså egentligen 99 procent av alla sysslar med friluftsliv, är kanske både fnissade åt och kraftigt underskattade.
Det är exempelvis Kalle som drömmer om en ny skaljacka för 4000 spänn men istället går och köper en storpack blöjor, välling och nya galonisar till barnen som växer alldeles för fort och en regnjacka på rea som får funka i skogen tillsammans med den gamla fliströjan.
Det är Stina, som tar bussen till ändhållplatsen med sina barn och går ner i skogen där för att leta lite kantareller och grilla lite korv.
Det är Pelle och Karin som letar grejor på Tradera och Blocket för att ha råd att komma iväg till Grövelsjön några dagar.
Det är Sten som drömmer om det stora äventyret, men inte kommer iväg eftersom han är en ansvarsfull person med familj.

Det är, kort sagt, alla vi som kämpar, gnetar och sparar för att vi längtar så otroligt mycket efter den där lägerelden med kaffepannan, det enkla, otvungna, stressbefriade som det faktiskt innebär att få vara ute i skogen, på fjället, i en kajak eller vad det nu är som vi längtar efter.
Och till skillnad från de där jag räknade upp i början av bloggen (ingen skugga må falla på dem, de vet bara inte vad "tufft" betyder) så är det vi alla som är de verkliga hjältarna.
Jag menar, hur många har inte känt att de borde få en OS-guldmedalj när de lyckats få iväg en treåring till dagis i tid trots att man försov sig? Eller när man lyckats betala alla räkningar och har 1500 spänn över att köpa mat för och sedan fixar det fram till nästa lön? Eller, när man som vi gjorde senast, bestämmer på fredagsmorgonen att vi ska dra till Tivedens Nationalpark på eftermiddagen, jobbar till lunch, kompar, packar barn, tre hundar plus alla grejor, kommer iväg och lyckas få tältet uppslaget innan mörkret. Min fru och jag gör inte "high fives" men där och då, när kaffepannan stod och puttrade på trangiaköket, så hade vi kunnat gjort en hel segerdans.
Och det som händer oss vanliga människor i det läget, det som aldrig verkar hända de där som är sponsrade och planerar sina resor minutiöst i ett år samt tränar upp sig innan de ger sig av, det är att vi glömde både tändare och tändstickor. Den för en gångs skulle nystädade bilen gav heller ingen hjälp. Av en ren tillfällighet hade jag dock lagt ner ett tändstål för 29.90 som jag impulsköpt när jag letade packremmar. Och kanske var det därför som vi ville göra en av mänsklighetens äldsta segerdanser, vi hade eld (nåja, gasollåga)!
Så om vi berättar lite om oss själva då i korthet. Familjen består av mig, min fru och vår dotter Mina som snart fyller fyra, helgbarnen Saga och Simon, tre hundar, tre katter, sex hästar och ett par får. Som ni förstår är vi lantisar och friluftslivet kommer därför av sig självt så fort vi öppnar dörren. Jag ska återkomma om skillnaden mellan lantisar och stadsmänniskor i ett inlägg längre fram.
Så skog och friluftsliv tillhör i många avseenden vår vardag. Vi har dock vanliga arbeten med de vanliga kraven på effektivitet och produktivitet.

När min fru fick nog av att jobba heltid som chef och dessutom läsa på heltid bestämde hon sig för att gå Camino Frances, eller Camino de Santiago de Compostela i Spanien och jag hängde på tillsammans med vår dotter. Hundarna fick stanna hemma. Ni kan läsa mer om den vandringen här.
När vi alla fall närmade oss slutet så insåg vi att vi ville fortsätta vandra i Sverige när vi kom hem, gärna längre sträckor och gärna med övernattningar. Då blir det ganska naturligt att man kommer in på tält, sovsäck, campinggrejor och allt det där. Det mesta hade vi redan, men alltefter som har vi kompletterat utrustningen med nya prylar eller bytt sånt som varit utslitet eller inte fungerat tillräckligt bra.
Det här bloggen kommer att handla mycket om prylar och våra äventyr tillsammans med dem, och det kommer att vara väldigt mycket om hur de fungerade under verkligt tuffa förhållanden! Jag menar, base camp på Mount Everest i all ära men våra grejor ska hålla för barn och hundar samt den hantering det innebär när saker måste stuvas undan, tas fram, fraktas och fixas med.
Förutom att jag de senaste 25 åren av mitt liv jobbat med att testa och analysera prylar så är det här tänkt som en väldigt vardagsnära friluftsblogg. Häng med oss på våra äventyr, låt dig inspireras, återkoppla och gör det som passar dig. Väl mött!