Min morakniv

En samling moraknivar i kronologisk ordning från vänster och framåt i tiden.
Foto: Morakniv AB

Som dalmas född på 60-talet har jag en i princip livslång relation till moraknivar och det var först som vuxen som jag insåg att det egentligen var minst två olika företag som tillverkade moraknivar och historiskt sett betydligt fler. Men det är ju svårt för mig att veta om det beror på just den geografiska närheten till Mora, eller om det var så för alla som växte upp på 70-talet och gillade att tälja, bygga kojor, fiska och allt som man nu gjorde med sin kniv och att det i princip alltid var en morakniv. Men för mig var det definitivt så.
Jag har exempelvis ett gigantiskt ärr på vänster lår efter att en vass morakniv gick igenom både pinne och byxa i ett försök att tälja. Något sjukhusbesök blev det dock aldrig eftersom ordet curla endast användes om snurrande stenar på is i någon obskyr sport ingen hade hört talas om. Däremot en utskällning för de förstörda byxorna.

Nya Eldris tillsammans med en gammal morakniv från Frosts, med kniv-
slida i Vulkanfiber, förmodligen från 50-talet.

Min bror fick däremot åka till sjukhus när han drog av senan i lillfingret efter att ha huggit fast en kniv i ett träd. Men oavsett vilket, var det aldrig tal om att vi inte skulle få använda knivar.
Så moraknivar var en del av vår barndom. Jag vet som sagt inte hur många som upplevt samma sak med just en morakniv, men jag tror de flesta som är födda innan 1980 i alla fall har samma erfarenhet från sin barndom och säkert många därefter också, kniven var en av de käraste och mest använda ägodelar man hade.
Om man sedan undrar över just fenomenet ”morakniv”, som egentligen syftar mer på en typ av kniv än på ett specifikt märke så handlar det nog mycket om att det var en enkel, billig och bra kniv som därför blev just använd väldigt mycket. De flesta hade nog en finare kniv som låg i en byrålåda och bara användes vid speciella tillfällen, medan morakniven var med överallt och användes till allt, till saker som inte knivar borde användas till och kunde sedan enkelt slipas upp igen.
Min pappa, som var elektriker, hade alltid två hängandes i knapparna över höger bröstficka i sina hängselbyxor. Den ena var vass och den andra en ”skräpkniv” som kunde användas till allt. Kort sagt har morakniven alltid varit använd, därför otroligt populär.

Erik Frost i mitten, tillsammans med sina anställda i åkdonsfabriken som
ligger bakom gruppen. Foto: Morakniv AB

Och historien om varumärket Morakniv börjar 1891 när Frost-Erik Ersson återvände från Amerika, där han hade varit skogshuggare i fyra år. Väl hemma i Östnor, som är en by precis norr om nuvarande Mora, startade han en ”åkdonsfabrik” där han tillverkade kälkar, trillor och mycket annat men även knivar för fabrikens egna behov. Knivarna var därför enkla och gjorda för att arbeta med.
Och även om det fanns fler tillverkare av knivar i Mora (historien om varför just Mora är som Dalarnas eget Gnosjö på ett sätt och tvärtom på ett annat sätt är också mycket intressant) så är det framför allt två knivfabriker som vi kanske minns, Frosts och KJ Eriksson. Utöver det har det funnits många mindre knivtillverkare, samt även FM Mattsson som idag enbart tillverkar kranar.
Men redan 1867 finns det bevis på att man tillverkade knivar för försäljning kring Mora. Krång-Johan Eriksson står bakom KJ Eriksson, och han började sin tillverkning tillsammans med Lok-Anders Mattsson, som i sin tur blev ursprunget till FM Mattsson när kompanjonerna delade på sig. För den verklige kniventusiasten är moraknivar från förra sekelskiftet ett eldorado av olika tillverkare, men också olika entreprenörer som köpte in knivblad från andra och satte sina egna stämplar på dem.
Och det går inte att berätta historien om morakniven utan att nämna sadelmakaren Rombo-Anders Ström. Han försåg nämligen alla knivtillverkarna i Östnor med omnejd med knivslidor tillverkade i kraftigt läder. En dag lade han dock märke till sonens Unica-box i vulkanfiber och fick en idé. Han tog helt enkelt och skar ut en del ur Unica-boxen, lade det i blöt och pressade sedan materialet i samma pressverktyg som han använde till sina läderslidor.

Knivslipning som det gick till i början av förra seklet.
Foto: Morakniv AB

Detta fungerade alldeles utmärkt som slidmaterial och han kunde därmed tillverka knivslidor till halva kostnaden jämfört med de i läder. 1913 uppgick denna tillverkning till 13 000 knivslidor, och till 1915 hade detta ökat till hela 48 000! Tillverkningen i Ströms Knivslidsfabrik lades ned 1956, eftersom tillverkningen av liknande knivslidor då gjordes av flera knivtillverkare.
I modern tid har Frosts, KJ Eriksson samt FM Mattsson tillverkat moraknivar, alla tre hemmahörande i byn Östnor som numera också är ett stort industriområde. KJ Eriksson köpte sedermera upp FM Matssons knivtillverkning, via en omväg över Moraknivar AB i Färnäs, som ligger precis öster om Mora. Företaget gick dock i konkurs innan affären blev klar och KJ Eriksson köpte helt sonika konkursboet via bulvan. Innan dess hade FM Mattsson vägrat sälja till KJ Eriksson eftersom de också drev krantillverkning i AB Moraindustri, sedermera Mora Armatur, och därmed var en konkurrent.
1976 kom den första kniven med plastskaft, efter att knivslidan blev i plast på 1960-talet. Det var KJ Eriksson som introducerade modell 510, som därmed kunde tillverkas enklare, snabbare, billigare och utformas mer ergonomiskt. Nästan 30 år senare kultförklarades i USA bland friluftsmänniskor som ”den ultimata överlevnadskniven” och tidningen ”Field & Stream” kallade den kort och gott för ”The Wilderness Blade”. Och anledningen är egentligen densamma som från början gjorde morakniven så populär, det handlar om en billig, enkel, vass kniv som är gjord för att användas. Du ska helt enkelt slita ut en morakniv och då ha råd att köpa en ny.

Den klassiska 510:an i ny tappning.

Nästa milstolpe i moraknivens historia infaller nästan samtidigt som 510:an kultförklaras i USA. Under postindustrialismens allt tuffare klimat för tillverkningsindustri fattar till slut de två kvarvarande knivtillverkarna i Mora beslutet att gå samman. 2005 lanseras det gemensamma företaget Mora of Sweden, detta efter att KJ Eriksson 2002 hade förvärvat aktierna i Frost Knivfabrik och där sedan bröderna Brask sålde resterande aktiepost 2005.
Då jobbade man med varumärkena Morakniv, Frosts Mora, samt Mora Ice för isborrarna. All annan verksamhet hade då också avyttrats för att fokusera på knivar och isborrar. Och redan 2005 ville man heta Morakniv AB, men det godkändes inte då av Patent och Registreringsverket, varför företagets namn blev Mora of Sweden AB. Även Morakniv som varumärke hade problem med att bli godkänt av myndigheter, eftersom det faktiskt snarast är ett begrepp. Men 2009 gav de med sig och varumärket Morakniv föddes.
Idag är de gamla familjeföretagen styrda av en extern styrelse och med en extern VD, även om flera familjemedlemmar fortfarande arbetar i företaget. Och även om just 125 år kanske inte något speciellt att fira som ålder, finns det ändå saker som gör att det i Mora of Swedens fall är värt att uppmärksamma.
Man skulle kunna säga att alla bitar äntligen fallit på plats ordentligt och den första serien helt nya knivar nu lämnar Östnor. Exempel på detta är den lilla äventyrskniven Eldris som fått otroligt mycket uppmärksamhet genom att bryta med bilden av hur en vildmarks- eller äventyrskniv ska se ut. Den har ett mycket kort blad och tanken är att du ska kunna hänga den runt halsen för att alltid ha den lättåtkomlig.
Morakniv försöker givetvis slå mynt av både den heta buschkrafttrenden samt sina rötter i norra Dalarna och döper därför knivarna numera efter byar i närområdet. I och med sina nya design och sitt nya tänkande går Morakniv in i nästa tidsålder med goda framtidsutsikter. Så förhoppningsvis kommer även mina barnbarn att kunna gå ut i skogen och tälja med moraknivar, liksom mina barn och jag gör idag.