Den talanglöse

Som varandes 50 år har jag hunnit prova många olika saker i livet, och jag tror inte jag har haft lätt
för något. Ordet talang betyder i grund och botten att man har lätt för saker, en fallenhet, och det har inte jag.
Det tog lång tid för mig att lära mig stå på ett par slalomskidor, och skridskor blev det aldrig någon riktig ordning på.
Allting som jag gör hyfsat bra har jag också gjort väldigt mycket, och det gäller inte inte bara fysiska aktiviteter utan även annat i livet.
Jag är kort och gott talanglös. Och visst kan jag känna ett sting av avundsjuka när jag ser andra som har så lätt för vissa saker. De börjar med någon ny aktiviteter och bara ramlar in i det som om de aldrig gjort något annat. Under tiden ser jag ut som en clown och kämpar och sliter med de mest grundläggande sakerna som ska utföras.
Ett bra exempel är när jag fick en inbjudan av Hans Stipek på MestUte att följa med på en kajakkurs i Mälaren. Jag var den enda som lyckades välta kajaken - två gånger. Det betyder inte att jag inte kommer att kunna klara att paddla kajak i framtiden, men min väg till att bli en stabil kajakpaddlare är kanske längre än för många andra.
Och det är egentligen det som är poängen. Därför att träning slår alltid talang. Och nu är jag visserligen talanglös som tävlingsmänniska också. När jag tävlar, vilket nästan uteslutande har varit med hästar så har alltid målsättningen varit att prestera bra utifrån min och hästens egna förutsättningar, inte vinna över någon annan. Och visst kan tävlingsdjävulen flyga i mig också, men oftast ytterst flyktigt.
Talang är att ha en begåvning, och det i sig är bara positivt. Se det som ett försprång mot alla andra. Men oavsett hur mycket talang du än har är det träningen som kommer att göra att du blir bra på något, oavsett vad det gäller i livet.
Är du sedan som jag, så kommer du att vara tvungen att utsätta dig för olika situationer där du gör bort dig. Eftersom jag gillar att testa nya saker gör jag bort mig hela tiden. Ibland ger det lite blåmärken och ett stukat självförtroende, men jag har nog aldrig ångrat att jag provat eller ens gjort bort mig.
Tvärtom har det gett mig en massa erfarenheter och kunskaper som jag inte hade haft annars. Vad andra tycker? Ja, det får ju någonstans stå för dem, men väldigt många visar uppskattning för att jag faktiskt vågar prova saker som jag bevisligen suger på. Så i väldigt mångas ögon gör jag kanske inte bort mig alls.
Det finns någon undersökning som visat att om du tränar på något varje dag i x-antal timmar så kommer du efter fem år att vara makalöst duktig på det, oavsett vad det är. Jag har för mig att undersökningen gällde musikinstrument, men att det skulle gå att överföra på i princip allt.
Utifrån det perspektivet så är entusiasm och intresse betydligt viktigare än talang om du vill bli bra på något.
Så mina råd, utan att det kanske egentligen är värt så mycket, är.
1. Ge inte upp.
2. Var beredd att göra bort dig, det är inte bara ok utan ibland också nödvändigt för att komma vidare.
3. Behåll glädjen i det du gör.

Att ta bilder

Eftersom jag jobbar med att fotografera så blir det ganska naturligt att man har med sig en kamera. Men även jag föll till föga och lämnade mina tunga systemkameror hemma till förmån för en mobiltelefon. Jag provade med lite olika kompaktkameror, men ingen höll måttet. Bilderna blev suddiga när jag försökte använda de som var vädertätade, och när jag köpte de som var riktigt bra så blev de både dyra och känsliga.
Sedan kom Nikon 1 AW1. Det är en en vattentät (ner till 15 meter), slagtålig (från två meter) och väderbeständig (klarar garanterat -10° med full funktion) kamera, som dessutom kan byta objektiv. Det senare är ingen jättegrej, för det finns bara två objektiv som är gjord för AW1, även om den kan använda alla Nikon 1-objektiv men då förlorar alla sina tuffa egenskaper.
Så normalt sett köper du den med en 11-27,5 zoom, vilket motsvarar cirka 30-75 mm på en 35 millimeterskamera. Det här objektivet är naturligtvis ingen jättezoom, men får jobbet gjort i de flesta lägen. Och jag ska inte bli alltför teknisk i den här bloggen. Ni som är insatta i kameror kan säkert leta rätt på mer fakta eller tester på nätet och alla andra kommer att tröttna på att läsa.

Kanske den mest underskattade kameran någonsin.

Istället ska berätta hur otroligt förvånad jag är över att inte fler har en AW1. Den klarar de tuffaste äventyren och i princip alla väder, och tar dessutom grymt bra bilder. Visst, om du bara tänker publicera saker på Instagram behöver du aldrig fundera över att byta ut din mobilkamera, men jag har gjort många förstoringar från min AW1 och de håller mycket hög kvalitet i 40x30 cm.
Akilleshälen är när ljuset börjar bli dåligt. Om du då inte kan öka slutartiden, utan är tvungen att höja ISO över 400, så blir bilderna brusiga. Det är inget som ett bra bildredigeringsprogram inte kan fixa, i alla fall upp till 800 ISO, men tyvärr blir det så med en mindre bildsensor.
Normalt dagsljus är dock inga problem, och jag har även experimenterat med ett litet fickstativ och riktigt långa slutartider på ISO 160 med bra resultat.
Så numera är i princip alltid AW1:an med om det ska bli tuffa tag och äventyr. Jag har naturligtvis andra kameror också, och två av dem är andra modeller av Nikon 1 som blivit lite av ett favoritsystem faktiskt. Men som äventyrskamera är AW1 helt unik idag och saknar allvarliga konkurrenter, ändå är det knappt någon som hört talas om den och Nikon själva verkar heller inte tro på den.
I princip alla bilder i Den ofrivilliga friluftsbloggen är tagna med AW1:an, de flesta av dem skulle gå att dra som affischer. Jag behöver aldrig fundera på hur jag packar den eller under vilka omständigheter jag ska använda den, därför är den alltid med, därför tar jag bilderna med den istället för en telefon och eftersom det är den jag tar bilderna med så är den bäst. Ja, ni fattar hur jag menar.
Så gör er själva, era barn och alla andra en tjänst. Köp en bra och ändamålsenlig kamera och ta bilder med den istället för med mobilen, er framtid kommer att tacka er. Och ni behöver inte köpa en AW1, men jag gjorde det och hittar ärligt talat ingen annan kamera som gör samma jobb.

Att gå på skidor

När jag var liten, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, åkte vi varje vinter till Lofsdalen för att gå på tur. Oftast till Solgropen, en 1,6 kilometer lång prövning för en mycket envis treåring som faktiskt tog sig hela vägen på egna skidor (till övriga familjens stora förtret eftersom det gick så långsamt). Väl där så slappade och solade mina föräldrar, medan jag och min syster åkte medhavd pulka, byggde snögrotter eller roade oss på något annat vis i snön. Och så höll det på tills jag var typ åtta år, varje vinter, men sedan hände något.
1975 och -76 tog Ingemar Stenmark Sverige med storm och alla skulle åka slalom. I samma veva började de bygga den första riktiga liften i Lofsdalen och snart hade man skapat ett helt liftsystem och vi glömde snabbt bort Solgropen till förmån för Lången, Tvären och Toppen.
Vi flyttade även upp till Lofsdalen när jag var tolv, dels för att pappa startade sin elfirma och drog el i alla nybyggda stugor, dels för att han faktiskt kom därifrån och hela familjen trivdes så bra där.
Kort sagt blev det väldigt mycket utförsåkning för min del fram till att jag var runt 25, sedan dog det ut. Dels hade livet tagit mig mot helt andra intressen, dels hade jag på allvar tröttnat på att åka upp i en lift och ner i en backe, upp i en lift...
När sedan mina egna barn blev stora nog började jag naturligtvis åka slalom med dem, det föll sig naturligt, och även om det för min egen del blev mest att kasa omkring med dem så uppskattade jag ändå möjligheten till att göra det tillsammans med dem.
Men riktigt kul blev det aldrig. Jag mindes min egen barndom och turerna till Solgropen eller upp på Sömlingshågna och började undersöka olika alternativ för längdskidåkning. Visst hade det varit kul med en riktig längdskidåkningsutrustning, med antingen diagonal eller skateprylar, men det låg inte rätt i tiden för mig.
Bestämde mig nästan för en fjällskida med tillhörande pjäxor, eftersom det skulle passa med hela "åka-ut-på-fjället-med-familjen-konceptet", men jag var ändå tveksam. En fjällskida är egentligen exakt det vi åkte på när jag var barn, men då var det rena träskidor som man fick tjära och sedan lägga fästvalla på, om man ville. Dessa skidor "gick" man på, och i bästa fall gled man utför.
Min bror hade då börjat prata om "randonee", som är en stor grej i Norge där han bor. Han var själv sugen på konceptet, men hade som småbarnspappa valt att investera i en vanlig alpin utrustning. Jag började läsa på och bestämde mig ganska snabbt för att detta nog var grejen för mig.

På väg upp mot Elgåhågna.

Randonee kommer från Alperna och betyder såvitt jag förstår "topptura". Utrustningen var från början en hårdare läderpjäxa och en kabelbindning där hälen kunde låsas mot skidan så att det blev en slags slalomskida. 
Hur skidorna såg ut vet jag inte riktigt, men jag antar att man tidigt började använda stighudar eller att det ingick i konceptet från början. Idag är i alla fall konceptet väl utvecklat med speciella och lätta skidor, stighudar, specialbindningar samt specialpjäxor som ibland fungerar på vanliga slalomskidor också.
Du spänner alltså på stighudarna under skidorna, sätter fast pjäxan i frambindningen och låter hälen vara lös. Sedan öppnar du leden till pjäxans skaft så den flexar och börjar gå. Återigen så är det väldigt lite av en glidfas med detta koncept, utan du går på skidan. När det sedan är dags att vända neråt tar du av stighudarna, låser hälen med bakbindningen och pjäxans skaft, och voíla! så har du en lössnöskida.

Inte så mycket snö på fjället, vilket är typiskt för våra
 breddgrader.

Via min alldeles egna outdoorspecialist MestUte i Eskilstuna, som visserligen inte säljer skidor men som själva (såklart) åker randonee så lyckades jag få tag på en vettig utrustning. Totalt betalade jag i storleksordningen 20 000 spänn för den, så tro inte att jag är sponsrad, men jag tog det som min egen 50-årspresent. Det blev Dynafit Dhalaugiri skidor och TLT Radical ST 2.0 bindningar och La Sportiva Spectre pjäxor (2.0 i länken). Dynafit är för övrigt lite av den moderna randoneeåkningens uppfinnare tack vare sitt bindningssystem och en stor aktör i en än så länge ganska liten sport. Länkarna till prylarna är bara för att ni ska se vad det är för något, jag tjänar inga pengar på att ni klickar på dem eller köper dem på någon speciell affär om ni är intresserade.

Det blåser riktigt hårt på kalfjället.

Detta uppfanns och är som sagt stort i alperna, och en av orsakerna kan vara att det är så brant där att det som används som fjällskida här hade varit helt odugligt där. Stighudarna ger nämligen ett grymt fäste och du kan gå rakt upp för backar du aldrig skulle klara med hela skidorna nerkletade med klister.
Och självklart kommer även "alpin skidåkning" från alperna, så att kombinera dessa två känns ganska naturligt. I Norge utvecklade man telemarksåkningen istället, och i Sverige fick Stenmark...Sedan kom naturligtvis telemarksåkningen, snowboard och allt annat hit också, men inte rando.
Och anledningen enligt de förståsigpåare jag känner är att det är alldeles för mesiga fjäll i Sverige. Dessutom är puderåkning en mycket sällsynt vara, så det har liksom aldrig fått fäste här. Detta visade sig vara sant i bemärkelsen att det fanns oerhört litet utbud av affärer som sålde rando-grejor. Några butiker hittade jag, men informationen var alltför knapphändig för att någon nybörjare skulle våga köpa över nätet tror jag.

Dags att ta bort stighudarna och få lite skön åkning utför.

Men som sagt, efter lite telefonsupport så blev det det här, plus Black Diamond Traverse stavar och en lite annat. Just det, lavinutrustning, med sändare, sond och spade är lite av krav när du håller på med detta. Frågar du mig är det dessutom ett smart krav. För min del innebar köpet av utrustningen att jag blev inbjuden till en topptur med Grönklitt som bas och sedan dagsturer på norska sidan mot Elgåhågna och Båthusberget. Jag var i ganska uselt skick när vi gav oss av, med en riktig dagisförkylning i kroppen, och var inte särskilt pigg efter uppstigningen första dagen till Elgåhågna.
Och nej, det är ju inte som Alperna, men 600 höjdmeter på knappt fem kilometer tar ändå ut sin rätt i alla fall på mig där och då. Vänliga kamrater såg dock till att jag inte hade för dåligt samvete för att jag sinkat dem.

On top of the world.

Nedfarten bestod först av vindpinad snö, sedan av kramsnö så det var kanske inte jättehäftigt att ta sig ner. Men för mig var det skitsamma. Detta var den vuxna versionen av mig som tre- och fyraåring när jag gick på skidor och var alldeles för envis för att sitta i pappas dragpulka och åka till solgropen.
Jag provade sedan i Lofsdalen att bara ge mig av från mamma och pappas hus vid sjön och ta mig upp på fjället via skoterleden. Det gick alldeles utmärkt, och när jag vände var jag inte alls långt från Solgropen.
Naturligtvis är skidor, bindningar och pjäxor betydligt tyngre än motsvarande fjällskida med tillhörande utrustning skulle vara. En modern fjällskida är dessutom betydligt enklare att diagonalåka med och få till en glidfas, men för min del spelar det ingen roll. Jag behöver inte ha bråttom uppöver. Går det en eller ett par kilometer i timmen långsammare så är det ok. Den stora skillnaden blir ju att jag faktiskt inte bara behöver sikta på att överleva utför, utan kan njuta då också.

Det blir en skön kombo av fjälltur och lössnöåkning, som
enligt mig är oslagbar. 

Provade naturligtvis att åka i slalombacken också, och på morgonen när det var riktigt isigt och nypistat gick det inget vidare i de svarta backarna, men sedan fungerade det bra. På eftermiddagarna när sockersnön kom var jag däremot kung och hade roligare än alla andra tillsammans tror jag.
Så för mig handlar randonee i första hand om att jag tar mig ut på fjället för egen maskin. Visst, det är kul att susa nedför, men det jag i första hand njuter av är att bara befinna mig i fjällvärlden och faktiskt röra mig så långsamt att jag hinner ta in den och njuta av den. Det var något jag saknade när jag bara åkte i en slalombacke, något jag skulle saknat i ett preparerat skidspår och något jag definitivt aldrig fick uppleva från en snöskoter.
Så jag har hittat hem när det gäller skidåkning, och hoppas många fler får möjlighet att upptäcka randonee i Sverige. Strunta i att fjällen är lite mesiga och njut av dem istället. Vill du kan du sedan gör utflykter mot Norge, Alperna, Klippiga Bergen, Anderna eller något annat coolt ställe, men svenska fjällen funkar bra också.

Den naturliga kopplingen

Jag har verkligen brottats med den här bloggen, kanske just för att hela min inställning till friluftsliv är så dubbel. Jag bor ju "mitt i spenaten", om jag går 20 meter från dörren så är jag i skogen och jag ser inga grannar från verandan. Så varför ska jag ut och tälta eller vandra?

En god vän sedan många år är urstockholmare och har länge varit engagerad i scouterna via sina barn. Där träffade han likasinnade pappor, som då gjorde lite sidoutflykter och jag blev inbjuden.
Och jag kan säga rakt av att jag var mycket frestad att hänga på, men tröskeln var för hög.

Orsaken var att jag inte var bekväm med konceptet. För konceptet är "storstadsbo ger sig ut med tält och coola prylar för att uppleva naturen". Jag är inte storstadsbo. Jag hade inte coola prylar (det har väl ändrat sig lite nu). Jag (intalade mig att jag) behövde inte uppleva naturen från en lägerplats när jag kunde ta en köksstol och sätta mig på gräsmattan och uppleva samma sak.

Och detta är sant alltihop, utom det sista argumentet då. Jag hade nämligen en längtan att komma ut och hitta en avslappnad relation till naturen. Varför? Ja, som lantis handlar relationen till naturen väldigt mycket om olika former av prestation. Vi plockar blåbär, lingon, svamp och annat, jag jagar och fiskar. Vi bygger hagar för våra djur, fäller träd för vinterns ved osv. Men att bara vara...

Och för några dagar sedan fick jag faktiskt svaret på detta. Jag gjorde research för en artikel om grön rehabilitering och ringde för att tala med Patrik Grahn, professor vid Institutionen för arbetsvetenskap, ekonomi och miljöpsykologi, som forskat om just detta. Behandlingsformen som kallas Grön Terapi går ut på att man låter människor med stressrelaterade sjukdomar befinna sig i olika "grön rum" och miljöer i både trädgårdar, parker eller ute i skogen.

Och det vet ju alla som gått en skogspromenad att det påverkar oss positivt på olika sätt, men hur? I USA finns det en nästan 100 år lång tradition av att behandla olika stressrelaterade sjukdomar, inte minst PTST, med hjälp av naturupplevelser och trädgårdar men däremot väldigt lite forskning på området.

Att tälta i november kan verka som en dålig idé. Det är mörkt, trist, ganska kallt (kom snö på natten)  men var faktiskt en fantastiskt trevlig upplevelse. Kanske för att vi blev så "instängda" i den mörka naturen och avskärmade från allt annat. 

Patrik Grahn snubblade över det här när han jobbade som landskapsarkitekt på Lunds kommun och skulle utvärdera behovet av parker i stadsmiljön. Helt plötsligt insåg han hur människor använde parkerna för att barn skulle bli lugnare, eller äldre med demens skulle minnas bättre. Hur kom det sig? Och gick det att belägga rent vetenskapligt?

Det visade sig att det gick. Kanske inte exakt hur det går till, inte än i alla fall, men en mängd studier gav exakt samma svar. Inte minst Patrik Grahns egna studier på Alnarp, där de skapat en terapiträdgård som under flera år tagit emot människor med olika stressrelaterade sjukdomar, ger ett mycket tydligt svar. Naturen läker oss.

Och nu är jag kanske inte trasig i den bemärkelsen, men jag tror inte heller att det är det som är grejen. Naturen påverkar oss helt enkelt på en rad olika sätt, därför att våra hjärnor är programmerade att relatera till den, söka skydd och föda genom den och interagera med den på så många olika sätt.

Just nu läser jag Karin Bojs bok "Min europeiska familj, de senaste 54000 åren". Karin Bojs är vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter, och sammanfattar egentligen den forskning som finns om oss européer, hur vi kom hit och hur vi levt fram till nu, genom att undersöka sitt eget DNA. Mycket intressant och spännande bok, dessutom välskriven.

Här framkommer en del intressanta saker även ur denna aspekt. Vi moderna människor, även om vi räknar ett par tusen år tillbaka i tiden och klumpar ihop det till en egen tidsålder, har bara befunnit oss här en kort period. Det finns mänskliga kulturer som levt i tiotusentals år här i Europa med omnejd. Oftast mer nomadiska kulturer, som följt bytesdjur, årstider eller något annat.

En intressant detalj är att dessa släktingar till oss ville ha sydvästläge med utsikt över vatten när de valde lägerplats, precis samma läge som idag är mest attraktivt för lägenheter och tomter när vi moderna människor ska välja "lägerplats".

Och vi kan väl konstatera att vi i alla fall under 53000 år har levt i symbios med naturen i Europa och innan dess i Afrika. Kort sagt, hur långt bakåt vi räknar beror på hur vi väljer att se på oss själva som varelser, men modern vetenskap visar att vi har djupare och starkare band till naturen än vad vårt intellekt kanske uppfattar eller förstår.

Vårt välbefinnande är alltså knutet till naturen på ett plan än så länge svårligen låter sig beskrivas i ord, men där vi som biologiska varelser reagerar på naturen vilket kan läka oss eller bara skapa välbefinnande. Alltså behöver även jag som lantis umgås med naturen på naturens villkor, eftersom mitt övriga umgänge med den präglas av min moderna livsstil.

Och missförstå mig rätt. Att fiska, jaga eller plocka bär kan fylla exakt samma funktion. Det handlar nog mer om ifall man tillåter det att göra det eller inte. Men när man sitter på en lägerplats i skogen och faktiskt inte kan göra något annat än att stirra in i den öppna elden, ja då tar urmänniskan i oss över på ett naturligt sätt, anknyter till naturen runt oss och den livgivande elden och gör oss hela.

Och jag ska villigt erkänna att jag varit ganska nedlåtande mot den här hipsterflugan med bushcraft. För en väldigt pragmatisk människa som mig, som gjort upp eld i spöregn sedan innan jag var tonåring, så kändes det väldigt "vildmarksliv för folk på Södermalm". Ytterligare en påhittad upplevelsegrej för att fylla deras tomma själar. Men jag har tänkt om.

Bushcraft kan vara den mest tydliga kopplingen till vår önskan att förena oss med vårt ursprung som finns idag. Och jag tror att det faktiskt är precis det det handlar om, även om de som buschcraftar inte alltid är så medvetna om det kanske.

Så där har ni det jag tror är förklaringen till varför jag, som bor flera mil från närmaste gatlykta, faktiskt vill ta mitt tält och ge mig ut i skogen. En önskan jag därmed tror att jag i någon bemärkelse delar med alla människor på denna jord. Därifrån skulle vi då kunna utveckla detta mot hur vi bäst ska bo och leva, eller varför vi förstör den natur som vi är kopplade så starkt till, men det får i så fall bli en annan blogg.