Att gå på skidor

När jag var liten, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, åkte vi varje vinter till Lofsdalen för att gå på tur. Oftast till Solgropen, en 1,6 kilometer lång prövning för en mycket envis treåring som faktiskt tog sig hela vägen på egna skidor (till övriga familjens stora förtret eftersom det gick så långsamt). Väl där så slappade och solade mina föräldrar, medan jag och min syster åkte medhavd pulka, byggde snögrotter eller roade oss på något annat vis i snön. Och så höll det på tills jag var typ åtta år, varje vinter, men sedan hände något.
1975 och -76 tog Ingemar Stenmark Sverige med storm och alla skulle åka slalom. I samma veva började de bygga den första riktiga liften i Lofsdalen och snart hade man skapat ett helt liftsystem och vi glömde snabbt bort Solgropen till förmån för Lången, Tvären och Toppen.
Vi flyttade även upp till Lofsdalen när jag var tolv, dels för att pappa startade sin elfirma och drog el i alla nybyggda stugor, dels för att han faktiskt kom därifrån och hela familjen trivdes så bra där.
Kort sagt blev det väldigt mycket utförsåkning för min del fram till att jag var runt 25, sedan dog det ut. Dels hade livet tagit mig mot helt andra intressen, dels hade jag på allvar tröttnat på att åka upp i en lift och ner i en backe, upp i en lift...
När sedan mina egna barn blev stora nog började jag naturligtvis åka slalom med dem, det föll sig naturligt, och även om det för min egen del blev mest att kasa omkring med dem så uppskattade jag ändå möjligheten till att göra det tillsammans med dem.
Men riktigt kul blev det aldrig. Jag mindes min egen barndom och turerna till Solgropen eller upp på Sömlingshågna och började undersöka olika alternativ för längdskidåkning. Visst hade det varit kul med en riktig längdskidåkningsutrustning, med antingen diagonal eller skateprylar, men det låg inte rätt i tiden för mig.
Bestämde mig nästan för en fjällskida med tillhörande pjäxor, eftersom det skulle passa med hela "åka-ut-på-fjället-med-familjen-konceptet", men jag var ändå tveksam. En fjällskida är egentligen exakt det vi åkte på när jag var barn, men då var det rena träskidor som man fick tjära och sedan lägga fästvalla på, om man ville. Dessa skidor "gick" man på, och i bästa fall gled man utför.
Min bror hade då börjat prata om "randonee", som är en stor grej i Norge där han bor. Han var själv sugen på konceptet, men hade som småbarnspappa valt att investera i en vanlig alpin utrustning. Jag började läsa på och bestämde mig ganska snabbt för att detta nog var grejen för mig.

På väg upp mot Elgåhågna.

Randonee kommer från Alperna och betyder såvitt jag förstår "topptura". Utrustningen var från början en hårdare läderpjäxa och en kabelbindning där hälen kunde låsas mot skidan så att det blev en slags slalomskida. 
Hur skidorna såg ut vet jag inte riktigt, men jag antar att man tidigt började använda stighudar eller att det ingick i konceptet från början. Idag är i alla fall konceptet väl utvecklat med speciella och lätta skidor, stighudar, specialbindningar samt specialpjäxor som ibland fungerar på vanliga slalomskidor också.
Du spänner alltså på stighudarna under skidorna, sätter fast pjäxan i frambindningen och låter hälen vara lös. Sedan öppnar du leden till pjäxans skaft så den flexar och börjar gå. Återigen så är det väldigt lite av en glidfas med detta koncept, utan du går på skidan. När det sedan är dags att vända neråt tar du av stighudarna, låser hälen med bakbindningen och pjäxans skaft, och voíla! så har du en lössnöskida.

Inte så mycket snö på fjället, vilket är typiskt för våra
 breddgrader.

Via min alldeles egna outdoorspecialist MestUte i Eskilstuna, som visserligen inte säljer skidor men som själva (såklart) åker randonee så lyckades jag få tag på en vettig utrustning. Totalt betalade jag i storleksordningen 20 000 spänn för den, så tro inte att jag är sponsrad, men jag tog det som min egen 50-årspresent. Det blev Dynafit Dhalaugiri skidor och TLT Radical ST 2.0 bindningar och La Sportiva Spectre pjäxor (2.0 i länken). Dynafit är för övrigt lite av den moderna randoneeåkningens uppfinnare tack vare sitt bindningssystem och en stor aktör i en än så länge ganska liten sport. Länkarna till prylarna är bara för att ni ska se vad det är för något, jag tjänar inga pengar på att ni klickar på dem eller köper dem på någon speciell affär om ni är intresserade.

Det blåser riktigt hårt på kalfjället.

Detta uppfanns och är som sagt stort i alperna, och en av orsakerna kan vara att det är så brant där att det som används som fjällskida här hade varit helt odugligt där. Stighudarna ger nämligen ett grymt fäste och du kan gå rakt upp för backar du aldrig skulle klara med hela skidorna nerkletade med klister.
Och självklart kommer även "alpin skidåkning" från alperna, så att kombinera dessa två känns ganska naturligt. I Norge utvecklade man telemarksåkningen istället, och i Sverige fick Stenmark...Sedan kom naturligtvis telemarksåkningen, snowboard och allt annat hit också, men inte rando.
Och anledningen enligt de förståsigpåare jag känner är att det är alldeles för mesiga fjäll i Sverige. Dessutom är puderåkning en mycket sällsynt vara, så det har liksom aldrig fått fäste här. Detta visade sig vara sant i bemärkelsen att det fanns oerhört litet utbud av affärer som sålde rando-grejor. Några butiker hittade jag, men informationen var alltför knapphändig för att någon nybörjare skulle våga köpa över nätet tror jag.

Dags att ta bort stighudarna och få lite skön åkning utför.

Men som sagt, efter lite telefonsupport så blev det det här, plus Black Diamond Traverse stavar och en lite annat. Just det, lavinutrustning, med sändare, sond och spade är lite av krav när du håller på med detta. Frågar du mig är det dessutom ett smart krav. För min del innebar köpet av utrustningen att jag blev inbjuden till en topptur med Grönklitt som bas och sedan dagsturer på norska sidan mot Elgåhågna och Båthusberget. Jag var i ganska uselt skick när vi gav oss av, med en riktig dagisförkylning i kroppen, och var inte särskilt pigg efter uppstigningen första dagen till Elgåhågna.
Och nej, det är ju inte som Alperna, men 600 höjdmeter på knappt fem kilometer tar ändå ut sin rätt i alla fall på mig där och då. Vänliga kamrater såg dock till att jag inte hade för dåligt samvete för att jag sinkat dem.

On top of the world.

Nedfarten bestod först av vindpinad snö, sedan av kramsnö så det var kanske inte jättehäftigt att ta sig ner. Men för mig var det skitsamma. Detta var den vuxna versionen av mig som tre- och fyraåring när jag gick på skidor och var alldeles för envis för att sitta i pappas dragpulka och åka till solgropen.
Jag provade sedan i Lofsdalen att bara ge mig av från mamma och pappas hus vid sjön och ta mig upp på fjället via skoterleden. Det gick alldeles utmärkt, och när jag vände var jag inte alls långt från Solgropen.
Naturligtvis är skidor, bindningar och pjäxor betydligt tyngre än motsvarande fjällskida med tillhörande utrustning skulle vara. En modern fjällskida är dessutom betydligt enklare att diagonalåka med och få till en glidfas, men för min del spelar det ingen roll. Jag behöver inte ha bråttom uppöver. Går det en eller ett par kilometer i timmen långsammare så är det ok. Den stora skillnaden blir ju att jag faktiskt inte bara behöver sikta på att överleva utför, utan kan njuta då också.

Det blir en skön kombo av fjälltur och lössnöåkning, som
enligt mig är oslagbar. 

Provade naturligtvis att åka i slalombacken också, och på morgonen när det var riktigt isigt och nypistat gick det inget vidare i de svarta backarna, men sedan fungerade det bra. På eftermiddagarna när sockersnön kom var jag däremot kung och hade roligare än alla andra tillsammans tror jag.
Så för mig handlar randonee i första hand om att jag tar mig ut på fjället för egen maskin. Visst, det är kul att susa nedför, men det jag i första hand njuter av är att bara befinna mig i fjällvärlden och faktiskt röra mig så långsamt att jag hinner ta in den och njuta av den. Det var något jag saknade när jag bara åkte i en slalombacke, något jag skulle saknat i ett preparerat skidspår och något jag definitivt aldrig fick uppleva från en snöskoter.
Så jag har hittat hem när det gäller skidåkning, och hoppas många fler får möjlighet att upptäcka randonee i Sverige. Strunta i att fjällen är lite mesiga och njut av dem istället. Vill du kan du sedan gör utflykter mot Norge, Alperna, Klippiga Bergen, Anderna eller något annat coolt ställe, men svenska fjällen funkar bra också.