Allting går att sälja med en (miljö)mördande reklam

Friluftsbranschen är en märklig och extremt motsägelsefull bransch där marknadsföring, säljstrategier och inte minst branding (värdet och marknadsföring av varumärket) är allt. Varumärken kommer och går, blir uppköpta, nedlagda för att sedermera återuppstå med någon slags kultstatus.
Från början handlade det om framför allt hållbara ytterplagg plagg med vettig funktion. Allt du hade på dig innanför var sånt du använde i andra sammanhang också, och utan annan funktion än värme. En hemstickad ylletröja var så hi-tech som det kunde bli och fyllde sin funktion, precis som en "olle" gjort i flera hundra år eller mer på våra breddgrader.
Sedan kom de tekniska materialen, som nylon i olika varianter, membran som andades, kevlarförstärkningar och så vidare. Fleece är ett sånt material, som visade sig ha mycket goda värmeegenskaper.
För 20 år sedan åkte åtminstone jag fortfarande skidor utför i ett lätt fodrat ställ i nylon, med en bomulls-t-shirt under och en vanlig luvtröja i bomull, om det inte var för kallt. Allt var naturligtvis genomblött av svett när jag kom hem, men det var inget jag egentligen tänkte särskilt mycket på. Över tid blev dock plaggen mer tekniska.
Sedan kom det kläder i återvunnen plast/nylon och trenden gick mot det. Nu har vi en revival för miljömärkt bomullskanvas för parkas och skaljackor/byxor samt friluftsbyxor, vilket är jättebra. Men det blir ändå väldigt motsägelsefullt.

Paradox 1
Jag ska villigt erkänna att jag sliter enormt mycket på mina kläder, mest för att jag använder dem mycket och gör en massa olika saker i dem. Det gör att jag regelbundet blir tvungen att köpa nya kläder. Och nu tänker jag bara relatera till mina funktionskläder som används vid olika utomhusaktiviteter.
Jag är också ett offer för trender och mode, så ibland köper jag ett plagg för att det helt enkelt är snyggt i kombination med en vettig funktion. Men jag sliter ut dem. På sistone har visserligen klädkontot gått upp eftersom jag utvidgat mitt friluftsliv till att innehålla fler aktiviteter, men nu har det planat ut och jag upplever att jag börjar få vettiga kläder till i princip alla situationer och aktiviteter som jag håller på med.
Och hur fel är inte det egentligen, ur friluftsbranschens perspektiv? Om du och jag har köpt bra (=dyra) friluftskläder som kommer att hålla kanske 10-20 år om inget allvarligt inträffar, vad ska de då leva av? De pratar om hållbarhet, men menar egentligen överkonsumtion och slit-och-släng, för annars tjänar de inga pengar.
Jag sliter handskar, mössor, strumpor, långkalsonger, undertröjor, dunjackor och skor. Det här med dunjackor är lite dumt eftersom det är lathet inblandat. Det är så enkelt att slänga på sig en lätt dunjacka när man ska ut och greja med något, och lika enkelt att ha sönder den.
Nu har jag lagat min dunjacka, som är inne på tredje året, med Liquisole, så att det är mer gummimassa än tyg på stora delar av ärmarna. Den håller väl vintern ut och nästa höst i alla fall, sedan vet jag inte hur mycket dun det är kvar.
Så visst fortsätter jag konsumera, men jag försöker verkligen följa branschens eget råd om hållbarhet, vilket gör mig till en dålig kund. Som exempel kan nämnas ett par skalbyxor som fyller 20 år i år och fortfarande är de jag använder mest. De blir aldrig mer varken gula eller svarta, men funktionen är densamma nu som då. Och så en lika gammal Woolpower-tröja som på den tiden hette Ullfrotté. Den är nopprig men andas och värmer fortfarande.
Jag har kort sagt svårt att motivera mig själv att köpa nya funktionskläder så länge de gamla fungerar, vilket branschen mår dåligt av.

Paradox 2
Att använda miljöargument för att sälja nya kläder är intressant, när det absolut mest miljövänliga är att använda dina gamla kläder. Patagonia gjorde för övrigt en cool grej nu, när de uppfann en påse att tvätta sina gamla fleecetröjor i, så att mikroplasterna kunde fångas upp och du fortfarande kunde använda tröjan med gott samvete.
Men annars arbetar hela branschen efter den cyniska devisen att "vi ger kunden vad kunden vill ha, inte vad kunden behöver".
Så idag vill vi kunder ha miljövänliga material, då ger de oss det. Det vi inte efterfrågat är exempelvis var de tillverkar sina varor och vilka löner de betalar till dem som sitter och syr. Det finns några intressanta undantag. Woolpower syr alla sina produkter i Sverige. En svensk sömmerska/sömmare (?) kostar lika mycket som 66 sömmerskor i Bangladesh.
En annan undersökning visade att om ett svenskt klädesmärke hade lagt på fem kronor på en vara som kostade 199 kronor så skulle deras låglönesömmerskor få en dräglig lön. Företaget svarade att deras kunder inte var beredd att betala fem kronor mer, så det var ingen idé.
Vi har också frågan om demokrati och mänskliga rättigheter. Ska vi skapa ett långsiktigt hållbart samhälle är detta enormt viktiga frågor - även rent miljömässigt. Ska då företag med hög svansföring i miljöfrågor, som till exempel Patagonia, Houdini, Fjällräven och Klättermusen tillverka sina produkter i Kina?
Klättermusen är ett väldigt intressant företag när det kommer till miljötänk och betygsätter bland annat sina egna produkter ur miljöperspektiv. Och nej, alla produkter får inte högsta betyg, tvärtom. Men en aspekt som de inte har med i sitt hållbarhetstänk är bevisligen var produkten tillverkas och hur tillverkningen egentligen går till (Är det ett kolverket som förser industrin med el? Arbetar de tolvtimmarspass i dåligt ljus och utan ventilation? Har arbetarna demokratiska och mänskliga rättigheter?)
Två företag som tänkt på detta är Hilleberg, som har en egen fabrik i Estland, eftersom de inte kunde hitta kompetens i Sverige, och Woolpower som tillverkar allt i Sverige. Det påstås att Ivanhoe och Aklima också har samma tänk, men jag vågar inte utlova att det är så fullt ut. Lundhags är uppköpta och outsourcade, Haglöfs likaså.
Att tillverka i Kina bygger på att du vill ha kvantitet framför hållbarhet och därmed kvalitet ur alla aspekter, alltså är detta en enorm paradox och ett bigotteri.

Paradox 3
För att du ska finnas måste du synas, reklam har därför alltid varit enormt viktigt för de här företagen. Idag är det i första hand på sociala medier som dessa företag bygger sina varumärken och det är både helt naturligt och väldigt paradoxalt.
Finns det något mer passiviserande och försoffande än sociala medier?
Finns det något som besitter större förmåga att få en person att upphöra att vara "här och nu" än sociala media?
Och den där bilden som ska läggas ut på Instagram, hur många timmar tog det att få till den och hur mycket upplevelse förlorade du på grund av det?
Eftersom jag jobbat som journalist och fotograf i liknande situationer så vet jag att efter en dag där du jagat ett par, tre riktigt bra bilder så kan du oftast räkna din upplevelse av här och nu i minuter, inte timmar.
Så alla dessa "ambassadörer", som i grund och botten är enormt värdefulla reklampelare och som oftast får lite gratisgrejor i ersättning för sitt jobb, hur mycket hinner ni egentligen uppleva och hur mycket blir fejk?
Coolast var när ett svenskt klädmärke publicerade en dålig bild på Insta av en av sina ambassadörer som var ute och "powade" och skrev "Vi hör ju inte så mycket av XXX, för han prioriterar skidåkningen framför att synas på sociala medier".
Det inlägget innehåller så många paradoxer att det blir svårt att reda ut. All heder åt killen som väljer att åka skidor istället för att ta selfies i alla fall.
Jag fick själv erbjudande om att bli ambassadör för ett par år sedan och fick en låda med varuprover. Skitbra grejor som jag använder, faktiskt, men jag kan inte förmå mig att hålla på och posta massa inlägg om det. Jag försökte ett tag, men det blir så artificiellt. Det är inte på riktigt, och mitt friluftsliv handlar verkligen om att finna de äkta upplevelserna.
Eller som när jag och min son Simon vintertältade i februari i Lofsdalen och vi väljer det bästa stället som tältplats, men långt ifrån det snyggaste. Jag hade kunnat flyttat tältet 20 meter och tagit en sån där assnygg bild, och tänkte faktiskt tanken. Sedan insåg jag hur förljuget det faktiskt är, tog några bilder på tältet och satte mig för att grilla korv med Simon istället.

Paradox 4
Det är ju det här med rabatter. Vad är egentligen en vara värd? Om jag bara väntar en månad med att handla något som är årstidsbundet på en webbshop så kommer den med all sannlikhet att komma på rea. Väntar jag fyra månader är det stor sannolikhet att jag kan få den för halva priset.
Jag utnyttjar detta ibland och köper saker "fel" tid, men oftast blir jag bara förbannad. Ett ordinarie pris har inte längre något med varans värde att göra, utan är bara något man tar ur luften.
De stora webbshopparna har dessutom så stora kvantitetsrabatter att en vanlig handlares inköpspris ofta ligger över det de rear ut varan för.
En vän till mig drev en kamerabutik och berättade att en gång gick han till MediaMarkt och köpte tio kamerahus där, eftersom det var billigare än att köpa dem från generalagenten.
Så vad är det de förhandlar bort? Kompetens hos handlaren, så klart. Jag brukar prata om "min butik" MestUte i Eskilstuna, där jag med stor frimodighet kan gå in och fråga om i princip vilken vara som helst och få ett ärligt svar byggt på erfarenhet. Hur mycket är det värt?
Om jag ändå inte tänker ge mig in i kvantitetsshoppingen, utan hålla mig till hållbar handling så långt det är möjligt spelar det egentligen ingen roll om varan är 20 procent dyrare eftersom den ändå kommer att vara rätt produkt och hålla länge. Risken är annars att jag köper något som är billigare, men utan någon vettig dialog med säljaren, och köper något som inte får en lika bra funktion.
Rabatter talar helt enkelt emot ett hållbarhetstänk och det absoluta värdet av plaggets funktion.


Så vad är då lösningen?
Ärligt talat tror jag inte det finns någon lösning, vi gör väl alla som vi vill och konsumerar det vi har råd eller lust med.
Jag försöker handla så mycket jag kan hos MestUte i Eskilstuna och Karins Sportbod i Lofsdalen, eftersom det stöttar lokal kompetens och en mellanmänsklig dialog, men visst köper även jag saker på XXL och olika webbshoppar.
Jag tror dock att den här branschen är lite av ett luftslott. Förhoppningsvis blir de lokala butikerna kvar och webbshopparna får stryka på foten när det inte längre går att tälja guld med smörkniv.
Jag tänker att vi måste komma till ett läge där det blir mer upplevelse och mindre konsumtion av det här. Att vi slutar försöka köpa en upplevelse av att befinna oss här och nu, eftersom det är så korkat, och istället upplever med det vi har.
För ju mindre vi handlar, desto mer hållbar konsumtion. Det är en paradox jag verkligen gillar.

Den analoga människan

Jag har sovit i tält, i februari i -15°, och kände ett behov av att förklara varför. Kanske inte minst för mig själv.
I somras mötte jag en 14-åring som berörde mig på ett annorlunda sätt. Efter att ha lärt känna honom i relation till hästar så insåg jag efter ett tag att hela grabben var vad jag kallade "analog". Visst hade han en smartphone, med Snapchat, Insta och allt annat, men alla hans intressen var analoga och hela hans tänk var analogt.
Den här grabben blev ytterligare en pusselbit i mina funderingar kring människan som varelse och hur vi fungerar. Finns den digitala människan?
Nej, inte enligt min definition. Alla människor existerar i en analog, eller fysisk, värld. Det är här vi lever och rör oss. Vi äter fysisk föda, flyttar vår fysiska kropp och interagerar med en fysisk miljö och andra fysiska varelser.
Går vi sedan in i den digitala världen så är det oftast för att interagera med andra fysiska människor. Från början var det säkert i brist på möjlighet att träffas fysiskt, men numera verkar det ofta handla om istället för.
Detta påverkar vår relation till andra människor. Vi tar bort en massa dimensioner av en relation och tillför ingen ny. En digital relation är på sin höljd tvådimensionell, ett fysiskt möte handlar om tre dimensioner, alla tre nivåer i hjärnan (instinkter, känslor och intellekt), och tre eller ofta fler sinnen.
För första gången i människans 300 000-åriga historia krymper våra hjärnor. Det är i första hand de kognitiva delarna av hjärnan, alltså vårt intellekt och det som i grunden gör oss till människor som minskar.
Orsaken kan förenklat stavas "Google". Det finns inte längre någon anledning för oss att träna upp vårt minne, eftersom vi alltid kan söka rätt på kunskapen via en sökmotor. Allt vi behöver komma ihåg är hur vi ska hitta informationen igen.
Men orsakerna är naturligtvis fler. Stress och multitasking visar sig minska vår kognitiva förmåga avsevärt. Något som ger både stress och ständiga avbrott är pushnotiser på våra telefoner, plingande e-post, sms och annat. Det skapar ett avbrott i vår tankevärld på någon mikrosekund, tillräckligt för att rasera ett resonemang, omintetgöra en fantasi eller låta en flyktig känsla vi försöker fånga försvinna.
Demens kryper allt längre ner i åldrarna, samtidigt som den första människan som kommer att fylla 200 år redan är född. Skräckscenariot är alltså att vi i framtiden kommer att ha människor som är 200 år gamla och varit dementa i 150 år...
Vi är kort och gott inte gjorda för att leva digitalt. Och nej, livet var inte bättre förr, inte heller vill jag ta bort Internet, datorer eller smartphones eller något annat. Men jag tror vi måste hitta en balans där framför allt våra hjärnor får återhämta sig.
Fram till 70-talet fanns oftast en naturlig "ställtid", när våra hjärnor inte behövde processa i princip någonting. Det kunde vara på bussen, eller när vi gick eller cyklade hem, eller på eftermiddagen när vi kom hem och teven inte hade börjat sända något, eller när vi satt och väntade på något.
Jag minns framför allt att jag väntade mycket, och verkligen inte hade "något att göra". Det var påtvingad ställtid, men inte desto mindre vila för hjärnan och möjlighet för fantasin och tankarna att vandra iväg.
Idag har vi ingen naturlig ställtid. Vi är alltid uppkopplade, det finns alltid 50 mail som ska läsas, flöden som ska scrollas, nyheter som ska processas. Kollar du sedan inte på FB, eller Twitter eller Instagram kommer de att skicka pushnotiser om det, försöka skapa dåligt samvete så du ska gå in där igen och så vidare.
Det finns stora likheter mellan en hjärna och ett kretskort, och överbelastar du ett kretskort så bränner du till slut vissa kretsar. En del funktioner finns kanske kvar, men andra är borta. Mycket går dock att laga, men vissa saker blir aldrig sig likt.
Är det värt det? Nej, självklart inte. Vad gör vi åt det? Ja, vi måste skapa en slags konstgjord ställtid där vi begränsar informationsflödet runt oss. Det måste få bli tyst i våra huvuden.
Det är därför det är en bra idé att tälta i -15° i februari, sitta på en stubbe i skogen, gå en långsam promenad (ingen powerwalk),rida ut i skogen, tända en eld och titta in i den i tre-fyra timmar, meditera och så vidare.

Jag ser på framför allt Instagram hur människor lägger ut bilder på just detta, vilket även jag gör, och tänker att det blir som en metagrej när vi känner oss tvingade att berätta på sociala medier att vi tar ställtid från den digitala världen (eller för den delen skriver om det i en blogg).
Det här säger också något om hur sociala medier blivit så viktigt att vi faktiskt inte kan leva utan det. Det är som att vi upphör att existera om vi inte berättar vad vi gör där, eller åtminstone att vår existens måste vara meningslös om den inte är värd att skriva om.
Vi låter våra relationer och vår självkänsla styras av en digital, tvådimensionell plattform, skapad för att några få människor ska bli väldigt rika. Är hundra likes mer värda än ett verkligt möte med en annan människa? Varför jagar vi dessa likes om vi vet att de egentligen inte betyder något?
Jag vet ärligt talat inte hur vi ska hitta balansen mellan vårt digitala liv och vår analoga själ, men jag vet att vi måste hitta olika tillfälliga lösningar under tiden - annars går vi under. Jag vet också att vi måste lära våra barn att existera i den analoga världen och hitta vilan och ställtiden i den, eftersom ingen annan gör det idag.
Så ta fram din kalender på telefonen och planera in din egen ställtid. Ta gärna med dig en telefon ifall något skulle hända, men slå av alla pushnotiser, ljud och vibrationer. Världen kommer att finnas kvar när du väljer att ta fram telefonen igen, men framför allt kommer din hjärna att finnas kvar.

Det naturliga steget - löpskolan del 1

Nej, jag tänker inte hålla någon löpskola, men jag har gått på en dagsutbildning med en jätteduktig instruktör och tänkte reflektera lite över det.
Löpskolan anordnades i höstas genom friluftsbutiken MestUtes försorg, och handledare hette Per Törnqvist. Han är till vardags massör, personlig tränare/coach och jobbar helger på MestUte. Hans utseende skvallrar om besök på gymmet, i övrigt säger han sig gilla just löpning och yoga.
I inbjudan stod det något om det naturliga löpsteget och hur jag som deltagare skulle kunna utveckla det. Skitbra, tänkte jag, framför allt ur ett hållbarhetsperspektiv. Min bild var alltså att de skulle utgå från mitt steg och sedan optimera det utifrån mina förutsättningar.
Nu blev det inte riktigt så, eller... det var tänkt precis tvärtom. För enligt en filosofi så finns det redan ett optimalt löpsteg som vi måste lära oss. Detta kommer från en bok som heter "Born to run" som är skriven av Christopher McDougall.
I boken hittar han en grupp mexikanska indianer från Tarahumara-stammen som springer. Alla springer, från de äldsta till de yngsta, och de springer ultralånga sträckor på över 15 mil utan att dra på sig skador. Christopher McDougall börjar därför kopiera deras löpstil och för också fram hypotesen att den moderna dämpade löpskon som dök upp 1972 är orsaken till att vi både tappat det naturliga löpsteget och drar på oss en massa skador.
Så om man därmed är inne på den här teorin så finns det två saker som påverkar det naturliga steget, heel drop (alltså skillnaden i millimeter i höjd mellan tå och häl) samt dämpningen. Om vi börjar med dämpningen så hindrar den foten från att muskla sig ordentligt, vilket kan leda till olika skador.
En hög heel drop kommer att påverka ditt steg så du blir en "hälgångare", vilket alltså betyder att du landar på hälen och därmed utsätter framför allt knäet för onödig belastning.
Efter att ha försökt kolla upp heel drop så verkar de flesta vanliga löparskor ha mellan 12-14 millimeter. Enligt den här filosofin ska du ha mellan noll till max åtta
millimeter i heel drop. Hittar du skor med låg heel drop är det oftast skor från märken som marknadsför sig med just det. Det finns också en del terränglöpningsskor med väldigt lite heel drop.
Så detta handlar alltså om ett nytt sätt att tänka, och naturligtvis en helt ny teknik. Sånt är ju både kul och intressant, så det lät som en bra utmaning.
Vidare fick vi veta att det var bra att ha ett mål med träningen "antingen vill man springa ett lopp eller liknande eller så springer man för att fika".
I gruppen fanns ett par direktörer, en friluftsfanatiker och två äldre gentlemen som sysslade orientering, båda pensionärer.  De tittade nyfiket på mig efter den teoretiska genomgången och frågade vänligt "jaha, och varför springer du då?" För att fika, svarade jag, eftersom jag aldrig varit intresserad av att tävla.
Nu är ju det inte riktigt sant. För bra precis fyra år sedan råkade jag ut för en riktigt otäck bilolycka. Jag borde faktiskt dött, men klarade mig med en rejält mörbultad kropp och lite ont i ryggen. Den värsta smällen var faktiskt mental. Hur lever jag resten av mitt liv när jag borde vara död?
Jag brottades länge med det här och under tiden började jag promenera. För en sak var säker, hur jag än bestämde mig för att spendera resten av mitt liv så ville jag vara fysiskt kapabel att njuta av det.
Ganska snart efter det började jag springa. Det var sjukt tungt och jag slet som en gris de första månaderna. Sedan lättade det och det blev både  avkopplande och precis sådär skönt tröttsamt som åtminstone jag vill att det ska bli.
Jag har sprungit sedan dess, med några sjukdomsuppehåll och trivs enormt bra med det. Mina träningsmål är dock kanske lite ovanliga. Jag springer nämligen normalt sett fem kilometer och målsättningen är att kunna göra det om 20 år också.
För mig handlar nämligen löpning om jag vill må psykiskt och fysiskt bra. Så för att jag ska orka rida, umgås med barn och kanske barnbarn och upprätthålla den aktiva livsstil vi har nu så måste jag springa. Jag behöver pulsa upp ordentligt och bibehålla min syreupptagningsförmåga.
Fika? Jo, det händer. Jag är dessutom överviktig, även om de BMI som jag räknat fram inte är rimliga för mig. Och tanken är väl att löpningen ska kunna hålla ner eller till och med minska min vikt, men inte heller det är något primärt.
Efter teorin så drog vi ut i skogen för att praktisera det "naturliga löpsteget", som för mig var extremt onaturligt. Allting filmades och i efterhand när vi tittade på filmerna är det helt klart att det är en fet gammal gubbe som studsar fram på hälarna.
Efter att ha berättat om löpskolan för min fru gick hon all in och köpte tre par skor till mig med noll, fyra och åtta mm drop. Jag sprang några gånger med de med åtta mm drop, som hade ganska mycket dämpning och bestämde mig för att prova dem med noll mm drop som också var väldämpade.
Och för att ytterligare utmana ödet tog jag en sexkilometersrunda.
Det gick inte bra. Väl hemma hade jag dragit på mig en rejäl inflammation i hälsenan, och den har fortfarande inte läkt ut.
Efter att ha brutit båda benen i vänster underben har jag ett ganska ordentligt åderbråck på den vadmuskeln. Detta kan naturligtvis påverka, men jag har faktiskt klarat mig fram till nu.
Jag är igång och springer, men det gör lite ont. Det blir dock bättre.
Så, efter en så lärorik och bra löpskola har jag ändå lite egna funderingar kring det här. Väldigt mycket av en löpskola går naturligtvis ut på att optimera löpningen på olika sätt när det gäller energiåtgång, distans och tid.
Men om du, som jag, springer för att göra av med så mycket energi som möjligt på så kort tid som möjligt är det naturligtvis inte så smart. Jag kommer förmodligen aldrig att springa en mil på under en timme igen, det är i alla fall inget jag strävar emot
Mitt mål är att springa  för att må bra. Löpning skapar syresättning i muskler och hjärnan, bygger muskler och förhindrar så småningom muskelatrofi. Det har med välmående att göra, det är det som är målet - inte löpning som prestation i sig. Och det är kanske lite annorlunda, vad vet jag.
Men vill du komma igång med löpning så börja spring. Spring lite men ofta, så du får rutin på att ta dig ut först och främst.
Sedan köper du ett par bra skor, efter det börja kika på bra kläder för sämre väder.
Vill du ha ett lopp som målsättning så ha gärna det, men försök framför allt ha andra typer av långsiktiga målsättningar. Tio pass i månaden, springa upp för hela den där backen, eller något annat mål som tar dig längre i tid än ett enskilt lopp. Det är kontinuiteten som kommer att ge det bästa resultatet.
Jobba gärna med intervaller, det är jättebra träning för hjärta och kondition och dessutom kul.

Men framför allt, spring.

Den talanglöse

Som varandes 50 år har jag hunnit prova många olika saker i livet, och jag tror inte jag har haft lätt
för något. Ordet talang betyder i grund och botten att man har lätt för saker, en fallenhet, och det har inte jag.
Det tog lång tid för mig att lära mig stå på ett par slalomskidor, och skridskor blev det aldrig någon riktig ordning på.
Allting som jag gör hyfsat bra har jag också gjort väldigt mycket, och det gäller inte inte bara fysiska aktiviteter utan även annat i livet.
Jag är kort och gott talanglös. Och visst kan jag känna ett sting av avundsjuka när jag ser andra som har så lätt för vissa saker. De börjar med någon ny aktiviteter och bara ramlar in i det som om de aldrig gjort något annat. Under tiden ser jag ut som en clown och kämpar och sliter med de mest grundläggande sakerna som ska utföras.
Ett bra exempel är när jag fick en inbjudan av Hans Stipek på MestUte att följa med på en kajakkurs i Mälaren. Jag var den enda som lyckades välta kajaken - två gånger. Det betyder inte att jag inte kommer att kunna klara att paddla kajak i framtiden, men min väg till att bli en stabil kajakpaddlare är kanske längre än för många andra.
Och det är egentligen det som är poängen. Därför att träning slår alltid talang. Och nu är jag visserligen talanglös som tävlingsmänniska också. När jag tävlar, vilket nästan uteslutande har varit med hästar så har alltid målsättningen varit att prestera bra utifrån min och hästens egna förutsättningar, inte vinna över någon annan. Och visst kan tävlingsdjävulen flyga i mig också, men oftast ytterst flyktigt.
Talang är att ha en begåvning, och det i sig är bara positivt. Se det som ett försprång mot alla andra. Men oavsett hur mycket talang du än har är det träningen som kommer att göra att du blir bra på något, oavsett vad det gäller i livet.
Är du sedan som jag, så kommer du att vara tvungen att utsätta dig för olika situationer där du gör bort dig. Eftersom jag gillar att testa nya saker gör jag bort mig hela tiden. Ibland ger det lite blåmärken och ett stukat självförtroende, men jag har nog aldrig ångrat att jag provat eller ens gjort bort mig.
Tvärtom har det gett mig en massa erfarenheter och kunskaper som jag inte hade haft annars. Vad andra tycker? Ja, det får ju någonstans stå för dem, men väldigt många visar uppskattning för att jag faktiskt vågar prova saker som jag bevisligen suger på. Så i väldigt mångas ögon gör jag kanske inte bort mig alls.
Det finns någon undersökning som visat att om du tränar på något varje dag i x-antal timmar så kommer du efter fem år att vara makalöst duktig på det, oavsett vad det är. Jag har för mig att undersökningen gällde musikinstrument, men att det skulle gå att överföra på i princip allt.
Utifrån det perspektivet så är entusiasm och intresse betydligt viktigare än talang om du vill bli bra på något.
Så mina råd, utan att det kanske egentligen är värt så mycket, är.
1. Ge inte upp.
2. Var beredd att göra bort dig, det är inte bara ok utan ibland också nödvändigt för att komma vidare.
3. Behåll glädjen i det du gör.

Att ta bilder

Eftersom jag jobbar med att fotografera så blir det ganska naturligt att man har med sig en kamera. Men även jag föll till föga och lämnade mina tunga systemkameror hemma till förmån för en mobiltelefon. Jag provade med lite olika kompaktkameror, men ingen höll måttet. Bilderna blev suddiga när jag försökte använda de som var vädertätade, och när jag köpte de som var riktigt bra så blev de både dyra och känsliga.
Sedan kom Nikon 1 AW1. Det är en en vattentät (ner till 15 meter), slagtålig (från två meter) och väderbeständig (klarar garanterat -10° med full funktion) kamera, som dessutom kan byta objektiv. Det senare är ingen jättegrej, för det finns bara två objektiv som är gjord för AW1, även om den kan använda alla Nikon 1-objektiv men då förlorar alla sina tuffa egenskaper.
Så normalt sett köper du den med en 11-27,5 zoom, vilket motsvarar cirka 30-75 mm på en 35 millimeterskamera. Det här objektivet är naturligtvis ingen jättezoom, men får jobbet gjort i de flesta lägen. Och jag ska inte bli alltför teknisk i den här bloggen. Ni som är insatta i kameror kan säkert leta rätt på mer fakta eller tester på nätet och alla andra kommer att tröttna på att läsa.

Kanske den mest underskattade kameran någonsin.

Istället ska berätta hur otroligt förvånad jag är över att inte fler har en AW1. Den klarar de tuffaste äventyren och i princip alla väder, och tar dessutom grymt bra bilder. Visst, om du bara tänker publicera saker på Instagram behöver du aldrig fundera över att byta ut din mobilkamera, men jag har gjort många förstoringar från min AW1 och de håller mycket hög kvalitet i 40x30 cm.
Akilleshälen är när ljuset börjar bli dåligt. Om du då inte kan öka slutartiden, utan är tvungen att höja ISO över 400, så blir bilderna brusiga. Det är inget som ett bra bildredigeringsprogram inte kan fixa, i alla fall upp till 800 ISO, men tyvärr blir det så med en mindre bildsensor.
Normalt dagsljus är dock inga problem, och jag har även experimenterat med ett litet fickstativ och riktigt långa slutartider på ISO 160 med bra resultat.
Så numera är i princip alltid AW1:an med om det ska bli tuffa tag och äventyr. Jag har naturligtvis andra kameror också, och två av dem är andra modeller av Nikon 1 som blivit lite av ett favoritsystem faktiskt. Men som äventyrskamera är AW1 helt unik idag och saknar allvarliga konkurrenter, ändå är det knappt någon som hört talas om den och Nikon själva verkar heller inte tro på den.
I princip alla bilder i Den ofrivilliga friluftsbloggen är tagna med AW1:an, de flesta av dem skulle gå att dra som affischer. Jag behöver aldrig fundera på hur jag packar den eller under vilka omständigheter jag ska använda den, därför är den alltid med, därför tar jag bilderna med den istället för en telefon och eftersom det är den jag tar bilderna med så är den bäst. Ja, ni fattar hur jag menar.
Så gör er själva, era barn och alla andra en tjänst. Köp en bra och ändamålsenlig kamera och ta bilder med den istället för med mobilen, er framtid kommer att tacka er. Och ni behöver inte köpa en AW1, men jag gjorde det och hittar ärligt talat ingen annan kamera som gör samma jobb.

Att gå på skidor

När jag var liten, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, åkte vi varje vinter till Lofsdalen för att gå på tur. Oftast till Solgropen, en 1,6 kilometer lång prövning för en mycket envis treåring som faktiskt tog sig hela vägen på egna skidor (till övriga familjens stora förtret eftersom det gick så långsamt). Väl där så slappade och solade mina föräldrar, medan jag och min syster åkte medhavd pulka, byggde snögrotter eller roade oss på något annat vis i snön. Och så höll det på tills jag var typ åtta år, varje vinter, men sedan hände något.
1975 och -76 tog Ingemar Stenmark Sverige med storm och alla skulle åka slalom. I samma veva började de bygga den första riktiga liften i Lofsdalen och snart hade man skapat ett helt liftsystem och vi glömde snabbt bort Solgropen till förmån för Lången, Tvären och Toppen.
Vi flyttade även upp till Lofsdalen när jag var tolv, dels för att pappa startade sin elfirma och drog el i alla nybyggda stugor, dels för att han faktiskt kom därifrån och hela familjen trivdes så bra där.
Kort sagt blev det väldigt mycket utförsåkning för min del fram till att jag var runt 25, sedan dog det ut. Dels hade livet tagit mig mot helt andra intressen, dels hade jag på allvar tröttnat på att åka upp i en lift och ner i en backe, upp i en lift...
När sedan mina egna barn blev stora nog började jag naturligtvis åka slalom med dem, det föll sig naturligt, och även om det för min egen del blev mest att kasa omkring med dem så uppskattade jag ändå möjligheten till att göra det tillsammans med dem.
Men riktigt kul blev det aldrig. Jag mindes min egen barndom och turerna till Solgropen eller upp på Sömlingshågna och började undersöka olika alternativ för längdskidåkning. Visst hade det varit kul med en riktig längdskidåkningsutrustning, med antingen diagonal eller skateprylar, men det låg inte rätt i tiden för mig.
Bestämde mig nästan för en fjällskida med tillhörande pjäxor, eftersom det skulle passa med hela "åka-ut-på-fjället-med-familjen-konceptet", men jag var ändå tveksam. En fjällskida är egentligen exakt det vi åkte på när jag var barn, men då var det rena träskidor som man fick tjära och sedan lägga fästvalla på, om man ville. Dessa skidor "gick" man på, och i bästa fall gled man utför.
Min bror hade då börjat prata om "randonee", som är en stor grej i Norge där han bor. Han var själv sugen på konceptet, men hade som småbarnspappa valt att investera i en vanlig alpin utrustning. Jag började läsa på och bestämde mig ganska snabbt för att detta nog var grejen för mig.

På väg upp mot Elgåhågna.

Randonee kommer från Alperna och betyder såvitt jag förstår "topptura". Utrustningen var från början en hårdare läderpjäxa och en kabelbindning där hälen kunde låsas mot skidan så att det blev en slags slalomskida. 
Hur skidorna såg ut vet jag inte riktigt, men jag antar att man tidigt började använda stighudar eller att det ingick i konceptet från början. Idag är i alla fall konceptet väl utvecklat med speciella och lätta skidor, stighudar, specialbindningar samt specialpjäxor som ibland fungerar på vanliga slalomskidor också.
Du spänner alltså på stighudarna under skidorna, sätter fast pjäxan i frambindningen och låter hälen vara lös. Sedan öppnar du leden till pjäxans skaft så den flexar och börjar gå. Återigen så är det väldigt lite av en glidfas med detta koncept, utan du går på skidan. När det sedan är dags att vända neråt tar du av stighudarna, låser hälen med bakbindningen och pjäxans skaft, och voíla! så har du en lössnöskida.

Inte så mycket snö på fjället, vilket är typiskt för våra
 breddgrader.

Via min alldeles egna outdoorspecialist MestUte i Eskilstuna, som visserligen inte säljer skidor men som själva (såklart) åker randonee så lyckades jag få tag på en vettig utrustning. Totalt betalade jag i storleksordningen 20 000 spänn för den, så tro inte att jag är sponsrad, men jag tog det som min egen 50-årspresent. Det blev Dynafit Dhalaugiri skidor och TLT Radical ST 2.0 bindningar och La Sportiva Spectre pjäxor (2.0 i länken). Dynafit är för övrigt lite av den moderna randoneeåkningens uppfinnare tack vare sitt bindningssystem och en stor aktör i en än så länge ganska liten sport. Länkarna till prylarna är bara för att ni ska se vad det är för något, jag tjänar inga pengar på att ni klickar på dem eller köper dem på någon speciell affär om ni är intresserade.

Det blåser riktigt hårt på kalfjället.

Detta uppfanns och är som sagt stort i alperna, och en av orsakerna kan vara att det är så brant där att det som används som fjällskida här hade varit helt odugligt där. Stighudarna ger nämligen ett grymt fäste och du kan gå rakt upp för backar du aldrig skulle klara med hela skidorna nerkletade med klister.
Och självklart kommer även "alpin skidåkning" från alperna, så att kombinera dessa två känns ganska naturligt. I Norge utvecklade man telemarksåkningen istället, och i Sverige fick Stenmark...Sedan kom naturligtvis telemarksåkningen, snowboard och allt annat hit också, men inte rando.
Och anledningen enligt de förståsigpåare jag känner är att det är alldeles för mesiga fjäll i Sverige. Dessutom är puderåkning en mycket sällsynt vara, så det har liksom aldrig fått fäste här. Detta visade sig vara sant i bemärkelsen att det fanns oerhört litet utbud av affärer som sålde rando-grejor. Några butiker hittade jag, men informationen var alltför knapphändig för att någon nybörjare skulle våga köpa över nätet tror jag.

Dags att ta bort stighudarna och få lite skön åkning utför.

Men som sagt, efter lite telefonsupport så blev det det här, plus Black Diamond Traverse stavar och en lite annat. Just det, lavinutrustning, med sändare, sond och spade är lite av krav när du håller på med detta. Frågar du mig är det dessutom ett smart krav. För min del innebar köpet av utrustningen att jag blev inbjuden till en topptur med Grönklitt som bas och sedan dagsturer på norska sidan mot Elgåhågna och Båthusberget. Jag var i ganska uselt skick när vi gav oss av, med en riktig dagisförkylning i kroppen, och var inte särskilt pigg efter uppstigningen första dagen till Elgåhågna.
Och nej, det är ju inte som Alperna, men 600 höjdmeter på knappt fem kilometer tar ändå ut sin rätt i alla fall på mig där och då. Vänliga kamrater såg dock till att jag inte hade för dåligt samvete för att jag sinkat dem.

On top of the world.

Nedfarten bestod först av vindpinad snö, sedan av kramsnö så det var kanske inte jättehäftigt att ta sig ner. Men för mig var det skitsamma. Detta var den vuxna versionen av mig som tre- och fyraåring när jag gick på skidor och var alldeles för envis för att sitta i pappas dragpulka och åka till solgropen.
Jag provade sedan i Lofsdalen att bara ge mig av från mamma och pappas hus vid sjön och ta mig upp på fjället via skoterleden. Det gick alldeles utmärkt, och när jag vände var jag inte alls långt från Solgropen.
Naturligtvis är skidor, bindningar och pjäxor betydligt tyngre än motsvarande fjällskida med tillhörande utrustning skulle vara. En modern fjällskida är dessutom betydligt enklare att diagonalåka med och få till en glidfas, men för min del spelar det ingen roll. Jag behöver inte ha bråttom uppöver. Går det en eller ett par kilometer i timmen långsammare så är det ok. Den stora skillnaden blir ju att jag faktiskt inte bara behöver sikta på att överleva utför, utan kan njuta då också.

Det blir en skön kombo av fjälltur och lössnöåkning, som
enligt mig är oslagbar. 

Provade naturligtvis att åka i slalombacken också, och på morgonen när det var riktigt isigt och nypistat gick det inget vidare i de svarta backarna, men sedan fungerade det bra. På eftermiddagarna när sockersnön kom var jag däremot kung och hade roligare än alla andra tillsammans tror jag.
Så för mig handlar randonee i första hand om att jag tar mig ut på fjället för egen maskin. Visst, det är kul att susa nedför, men det jag i första hand njuter av är att bara befinna mig i fjällvärlden och faktiskt röra mig så långsamt att jag hinner ta in den och njuta av den. Det var något jag saknade när jag bara åkte i en slalombacke, något jag skulle saknat i ett preparerat skidspår och något jag definitivt aldrig fick uppleva från en snöskoter.
Så jag har hittat hem när det gäller skidåkning, och hoppas många fler får möjlighet att upptäcka randonee i Sverige. Strunta i att fjällen är lite mesiga och njut av dem istället. Vill du kan du sedan gör utflykter mot Norge, Alperna, Klippiga Bergen, Anderna eller något annat coolt ställe, men svenska fjällen funkar bra också.

Den naturliga kopplingen

Jag har verkligen brottats med den här bloggen, kanske just för att hela min inställning till friluftsliv är så dubbel. Jag bor ju "mitt i spenaten", om jag går 20 meter från dörren så är jag i skogen och jag ser inga grannar från verandan. Så varför ska jag ut och tälta eller vandra?

En god vän sedan många år är urstockholmare och har länge varit engagerad i scouterna via sina barn. Där träffade han likasinnade pappor, som då gjorde lite sidoutflykter och jag blev inbjuden.
Och jag kan säga rakt av att jag var mycket frestad att hänga på, men tröskeln var för hög.

Orsaken var att jag inte var bekväm med konceptet. För konceptet är "storstadsbo ger sig ut med tält och coola prylar för att uppleva naturen". Jag är inte storstadsbo. Jag hade inte coola prylar (det har väl ändrat sig lite nu). Jag (intalade mig att jag) behövde inte uppleva naturen från en lägerplats när jag kunde ta en köksstol och sätta mig på gräsmattan och uppleva samma sak.

Och detta är sant alltihop, utom det sista argumentet då. Jag hade nämligen en längtan att komma ut och hitta en avslappnad relation till naturen. Varför? Ja, som lantis handlar relationen till naturen väldigt mycket om olika former av prestation. Vi plockar blåbär, lingon, svamp och annat, jag jagar och fiskar. Vi bygger hagar för våra djur, fäller träd för vinterns ved osv. Men att bara vara...

Och för några dagar sedan fick jag faktiskt svaret på detta. Jag gjorde research för en artikel om grön rehabilitering och ringde för att tala med Patrik Grahn, professor vid Institutionen för arbetsvetenskap, ekonomi och miljöpsykologi, som forskat om just detta. Behandlingsformen som kallas Grön Terapi går ut på att man låter människor med stressrelaterade sjukdomar befinna sig i olika "grön rum" och miljöer i både trädgårdar, parker eller ute i skogen.

Och det vet ju alla som gått en skogspromenad att det påverkar oss positivt på olika sätt, men hur? I USA finns det en nästan 100 år lång tradition av att behandla olika stressrelaterade sjukdomar, inte minst PTST, med hjälp av naturupplevelser och trädgårdar men däremot väldigt lite forskning på området.

Att tälta i november kan verka som en dålig idé. Det är mörkt, trist, ganska kallt (kom snö på natten)  men var faktiskt en fantastiskt trevlig upplevelse. Kanske för att vi blev så "instängda" i den mörka naturen och avskärmade från allt annat. 

Patrik Grahn snubblade över det här när han jobbade som landskapsarkitekt på Lunds kommun och skulle utvärdera behovet av parker i stadsmiljön. Helt plötsligt insåg han hur människor använde parkerna för att barn skulle bli lugnare, eller äldre med demens skulle minnas bättre. Hur kom det sig? Och gick det att belägga rent vetenskapligt?

Det visade sig att det gick. Kanske inte exakt hur det går till, inte än i alla fall, men en mängd studier gav exakt samma svar. Inte minst Patrik Grahns egna studier på Alnarp, där de skapat en terapiträdgård som under flera år tagit emot människor med olika stressrelaterade sjukdomar, ger ett mycket tydligt svar. Naturen läker oss.

Och nu är jag kanske inte trasig i den bemärkelsen, men jag tror inte heller att det är det som är grejen. Naturen påverkar oss helt enkelt på en rad olika sätt, därför att våra hjärnor är programmerade att relatera till den, söka skydd och föda genom den och interagera med den på så många olika sätt.

Just nu läser jag Karin Bojs bok "Min europeiska familj, de senaste 54000 åren". Karin Bojs är vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter, och sammanfattar egentligen den forskning som finns om oss européer, hur vi kom hit och hur vi levt fram till nu, genom att undersöka sitt eget DNA. Mycket intressant och spännande bok, dessutom välskriven.

Här framkommer en del intressanta saker även ur denna aspekt. Vi moderna människor, även om vi räknar ett par tusen år tillbaka i tiden och klumpar ihop det till en egen tidsålder, har bara befunnit oss här en kort period. Det finns mänskliga kulturer som levt i tiotusentals år här i Europa med omnejd. Oftast mer nomadiska kulturer, som följt bytesdjur, årstider eller något annat.

En intressant detalj är att dessa släktingar till oss ville ha sydvästläge med utsikt över vatten när de valde lägerplats, precis samma läge som idag är mest attraktivt för lägenheter och tomter när vi moderna människor ska välja "lägerplats".

Och vi kan väl konstatera att vi i alla fall under 53000 år har levt i symbios med naturen i Europa och innan dess i Afrika. Kort sagt, hur långt bakåt vi räknar beror på hur vi väljer att se på oss själva som varelser, men modern vetenskap visar att vi har djupare och starkare band till naturen än vad vårt intellekt kanske uppfattar eller förstår.

Vårt välbefinnande är alltså knutet till naturen på ett plan än så länge svårligen låter sig beskrivas i ord, men där vi som biologiska varelser reagerar på naturen vilket kan läka oss eller bara skapa välbefinnande. Alltså behöver även jag som lantis umgås med naturen på naturens villkor, eftersom mitt övriga umgänge med den präglas av min moderna livsstil.

Och missförstå mig rätt. Att fiska, jaga eller plocka bär kan fylla exakt samma funktion. Det handlar nog mer om ifall man tillåter det att göra det eller inte. Men när man sitter på en lägerplats i skogen och faktiskt inte kan göra något annat än att stirra in i den öppna elden, ja då tar urmänniskan i oss över på ett naturligt sätt, anknyter till naturen runt oss och den livgivande elden och gör oss hela.

Och jag ska villigt erkänna att jag varit ganska nedlåtande mot den här hipsterflugan med bushcraft. För en väldigt pragmatisk människa som mig, som gjort upp eld i spöregn sedan innan jag var tonåring, så kändes det väldigt "vildmarksliv för folk på Södermalm". Ytterligare en påhittad upplevelsegrej för att fylla deras tomma själar. Men jag har tänkt om.

Bushcraft kan vara den mest tydliga kopplingen till vår önskan att förena oss med vårt ursprung som finns idag. Och jag tror att det faktiskt är precis det det handlar om, även om de som buschcraftar inte alltid är så medvetna om det kanske.

Så där har ni det jag tror är förklaringen till varför jag, som bor flera mil från närmaste gatlykta, faktiskt vill ta mitt tält och ge mig ut i skogen. En önskan jag därmed tror att jag i någon bemärkelse delar med alla människor på denna jord. Därifrån skulle vi då kunna utveckla detta mot hur vi bäst ska bo och leva, eller varför vi förstör den natur som vi är kopplade så starkt till, men det får i så fall bli en annan blogg.